Det blev visst vår igen, det trodde jag aldrig. Klockan på den blåmålade väggen har visare som tappat rytmen. Precis som jag har tiden fått panik och rymt. Från vad vet jag inte. Jag brukar koka te med tanken att kanske kan jag se min framtid i muggen. Ser alltid bara teblad. Inga tecken, ingen sanning och inget facit. Jag har tappat min förmåga att skapa illusioner, lever konkret och enkelt alltmedan livet förlorar sin charm och jag min förmåga att överhuvudtaget se något ljus. Det har aldrig fungerat i längden, det där med att vara mänsklig.

Jag och Persbrandt

Som alla vet har ju jag och Micke ett förhållande. Det har varit turbulent, som det alltid är med Micke, men det är ju därför jag älskar honom. Han har en så härlig mörk basröst som verkligen gör en flicka lycklig. Jag minns första gången vi träffades. Jag var på Crazy Horse i Stockholm med SSU-Anna och hade en allmänt trevlig kväll. Fram ur mörkret klev en lång man i kostym och hällde öl över mig samtidigt som han skrek "Håll käften!".
Givetvis föll jag direkt. Jag kunde höra bröllopsklockorna ringa i takt med ringandet i mitt högra öra efter att han slagit till mig. Han personifierar verkligen romantik.

Jag har aldrig skrattat så mycket nånsin Del 2

Det fanns ingen rolig artikel till den här bilden. Man får liksom nöja sig med att Nalle och hans kompis "Jugge" är så otroligt fula. Observera Nalles kaftan.

Jag har aldrig skrattat så mycket nånsin del 1

Nalle Knutsson adopterar 30årig indier

"Jag älskar honom. Han är så söt och alldeles underbar, säger Nalle Knutsson"

Mer Ernst

"Jag har mött libbstickor som tittat mig i ögonen."

"Det blir som ett vattenfall av ek."

"Jag är nog den som gett plexiglaset ett ansikte."

"Man känner aldrig sig så rik som när man plockar ut färskt bröd ur ugnen."

"När en katt ligger och sover i ett rum finns det inte mycket mer för en inredare att göra där."

"Man blir lite varm i hjärtat när man sitter framför ett så här gammalt hus."

"Färgen är som en mogen äldre kvinna som klarar sig på egen hand."

Mitt känsloliv består just nu av en imponerande sammansättning av I'm so sad, besvikelse, svartsjuka och pure raseri. Skål för det. Hade kunnat mörda någon just nu utan att få det minsta dåligt samvete. Har i och för sig inte ens något samvete. Ingen ryggrad eller moral heller. Är verkligen en toppenmänniska. Jävla påhitt det där med att "kunna se sig själv i spegeln". Fan att man ska behöva stå ut med sig själv. Och andra.

Sommartorpet-Ernst Kirchsteiger

- Här sitter jag och känner in rummet.
- Åh, kära nån, vilken dag. Jag är så full av intryck.
- Det här med att sitta så här och tälja, det är någonting jag tycker är väldigt skönt.
- Färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst.
- Det här fönstret ger väldigt skön kontakt mellan ute och inne. Det är som om att ute och inne vill varandra någonting.
- Se så vackert stenen tar emot oljan.
- Staffan, kan inte jag få testa att slamma? Det ser så himla kul ut.
- När en katt ligger och sover i ett rum finns det inte mycket mer för en inredare att göra där.
- Hjärta, hjärna, i nån skön förening där.
- Först kramar jag alla i familjen - sedan ställer jag mig vid spisen.

Ernst klämkäcka citat hittade jag här.

Jag just nu

Den här bilden beskriver verkligen känslan exakt.

Är lite trött och sliten just nu. Det som en gång var mitt unga fräscha ansikte ser nu mest ut som sju svåra år. Svårt plågat av köldskador och torra näsvingar. Gillar't.

Orkar inte skriva något om vad jag tänkerkänner osv osv. Det är rätt låst för tillfället. Ska noppa ögonbrynen eller något annat lika konstruktivt.

It's not me being small, it's you, you're tall (I like that)

Fixade nytt pass idag. Fotot blev väldigt deer in the headlights. Såg verkligen totalt vettskrämd ut. Men det är okej. Typ det fulaste man kan göra är att be om ett nytt passfoto, därför skulle jag aldrig någonsin göra det. Fatta pinsamt fåfängt. Så jag bah "Det är tur att man har personlighet", passmannen bah "Hahaha, tro mig jag har sett värre, ibland får man kämpa för att hålla sig för skratt", jag bah ok. Sen gick jag hem och åt havrefras.

Språket från helvetet

For all I care tycker jag att vi bombar hela skitlandet och eliminerar alla spår av tyska språket i ett svep. Det om något vore den slutgiltiga jävla lösningen på alla mina problem. Försöker sammanfatta en tysk störig skitroman men eftersom språket är så äckligt fult så går det inte att (läs: jag kan inte) bilda några meningar. Jag hatar tyska, alltså nivån på hatet. DEN JÄVLA NIVÅN. Om Dante hade skrivit sin helvetesbok i nutid hade där varit en särskild plats för alla tysklärare och fett stort bokbål med alla "ungdomsromaner" som någonsin tryckts på tyska. "Ungdomsromaner" är för övrigt det vidrigaste fenomen som någonsin skapats, bara en ursäkt för dåliga författare att på cirka 200 sidor få pressa ur sig så mycket skit dom bara kan om "kärlek, vänskap och unga människor i dagens samhälle", samma jävla snack hela tiden. Kom med något nytt nån gång, det är inte som att jag är så himla nyskapande heller men jag försöker heller inte skriva innovativa böcker som ska revolutionera den nuvarande tonårsgenerationen. Dålig litteratur gör mig så jävla arg, det enda som gör mig argare är tyska, så dålig litteratur på tyska är fan jämförbart med död, allmänt lidande och bulgurvete.

En annan sak som gör mig arg är spenatgratäng. Fick spenatgratäng här hemma igår. 99% var spenat, ovanpå låg ett litet mesigt täcke svamp, svamp är jävligt gott, men när jag ätit upp svampen var det bara spenat kvar. Asså fatta, bara spenat. Jag pallar inte så mycket spenat, jag bah detta händer inte. Men det gjorde det. Det var for real.

Idag är en sån där dag då det mesta gått fel. När jag skulle sminka mig imorse var jag rätt trött. Trötthet som visade sig vara feber. Anyhow, skulle i alla fall sminka mig och tog fram min ena make up store-concealer, öppnar burken utan att titta ner i den, petar ner pekfingret och känner hur det sjunker ner... lite för djupt. Tittar på fingret och upptäcker att det är lila. Tittar på min mage och upptäcker att den också är lila. Glittrande. Make up store's lösögonskuggor ligger i likadana burkar som concealern gör. Det är plommonlila ögonskugga överallt, i mitt hårvax, i mitt rouge, i min necessär och över halva min byrå. Ville dö. Tvättade av händerna och magen och lämnade resten. Sen gick jag ut i köket och spillde ut juice över duken.

Stör mig lite på att alla som tidigare tyckt att second hand-kläder är skabbiga numera springer runt halva stan för att "fynda vintage".

Nu fick jag hallonpaj och vaniljglass av Paulina, så kanske läge att get real och äta paj istället för att sitta här och melodramatisera.

Någon spelar piano i huset mittemot, inte tillräckligt nära för att man ska kunna avgöra om det är förfärligt eller fantastiskt. Det är något som har låst sig igen. Gränsland. Ett sms kan göra mig knäckt, samma sak när blyertsspetsen bryts mitt i en mening. Jag hatar den här kylan. Andhämtningen som ökar takt i samma hastighet som pulsen stiger och allting runt omkring känns främmande. Tidningsurklippen och fotografierna på väggarna, mitt eget ansikte, tystnaden. Som om verkligheten är en film jag snabbspolar. Behöver känna något. Önskar mig en sommar bakåt, eller är det två, min tidsuppfattning är inte särskilt kronologisk, bara bilder. Steg i sandaler mellan Slottsträdgården och lägenheten vid Caroli City, mitt rum med röd fondvägg som rymde både mig och den dåvarande kärleken. Jo, två somrar bakåt. Trygghet sittandes på kalla metallstolar med fötterna i knävecken, stolarna placerade på en balkong med utsikt över stan. Myller av människor som passerade i mjukt morgonljus. Undrade alltid vilka ni var. I bakgrunden hände något jag inte hade kontroll över, än mindre kunde förutse. Hon bakade morotsbröd med ett vinglas i skafferiet.

"I dreamt of a fever, one that would cure me of this cold, winter-set heart,
with heat to melt these frozen tears burned with reasons as to carry on,
into these twisted months I plunge without a light to follow,
but I swear that I would follow anything,
just get me out of here.
/
But I fell for the promise of a life with a purpose but I know that that's impossible now,
and so I drink to stay warm and to kill selected memories.
/
And I give myself three days to feel better or else
I swear I'll drive right off a fucking cliff
because if I can't learn to make myself feel better
how can I expect anyone else to give a shit?

And I scream for the sunlight or a car to take me anywhere
just get me passed this dead and eternal snow
cause I swear that I'm dying
slowly, but it's happening
and if the perfect spring is waiting somewhere
just take me there, just take me there"

Du är solen i mitt liv, en katastrof en solkatastrof en stor katastrof
men du upplyser mig lyser upp min vardag
skenbart och fiktivt men virtuellt verkligt.

Där du är prosa är jag poesi och skillnaderna är påtagliga
som hud som andetag som din tunga i min lunga

djupandning är inte nära nog.

Ibland blir jag jävligt trött på att vara "klok" och "mogen". Känner mig så tråkig.

Vaknade och var inte bakfull, istället bara sol i ansiktet, avslappnade axlar och varm hud. Trevligt med tanke på hur iskallt det var när jag cyklade hem igårnatt. Mina öron var dubbelt så stora som vanligt och röda som tomater. Mitt avdomnade ansikte och mina förfrusna tår ska vi inte ens prata om. Tog på mig linne, långärmad tröja, shorts, mjukisbyxor, dunskossorna och kofta och lade mig under täcke adderat med filt. Lyckades till sist få upp värmen igen. Måste lära mig att ta på mig tillräckligt med kläder. Måste måste måste!

Snödroppar på uteplatsen. Våren kommer. Kanske. Några minusgrader bort.

Det viskas om sanningar, substantiv som öronen glömt bort
tankegångarna som står svaga bredvid stabila gångjärn
tappar fotfästet på nytt
måste köpa nya, nya fästen att förlita sig på
när allt annat viker sig för orkanvindarna.

Det finns bara livslinjer kvar
sekunder utan exakta framtidsantal och jag följer dem vaksamt
monitorn som bevakar hjärtfrekvensen berättar om en historia
som alldeles för många glömt bort:

Hur andetagen fyller en faktisk funktion i egna lungor
hur vi inte kan lova varandra nånting mer än allt
man berättade om ödet
men glömde visst människan
och mellanrummen.

Asså inte för att vara sån men Rentmusiken gör mig en aning gråtmild.

Var och lyssnade på nån debatt med riksdagspartierna idag. Pajkastning på hög nivå. Moderaten till den aningen överviktige socialdemokraten: "ja, det är ju kul att se att du är lik Göran Persson i mer än ett avseende", man bah bra dääääär.
Centerpartisten missförstod en fråga en gång, han skulle redogöra för skillnaderna mellan de borgerliga partierna, men han bah hillade in sig i en historia om när han skulle handla kondomer häromdagen och det fanns en enorm variation, och det var ju intressant till skillnad från gamla sovjet där kondomerna gjordes av gamla bildäck och man fick ha typ 13 stycken på sig för att vara säker. Man bah O-K!

Livet alltså

Linn säger:
Asså en fråga. Hur mycket kommer du reta mig om jag går och laddar ner musiken till Rent nu?
Oscar säger:
HAHAHAHAHHAHHA

Typiskt brudig men söt grej: Jag hade blommig klänning idag och när jag kommer in i klassrummet på morgonen suckar tjejraden längst fram ett lång ååååå och fyra ”såå fiiiin”

Jag blev lika brudig och went all äsch då.

jasmins kommentar:
”samma grej med mig idag, hade rosett i håret.. alla ba "va söt du e ida" men ja typ halvsumpade när jag värsta hosta slem o spottade i papperskorgen på historian. asså detta med kvinnlighet...”

AHAHAHAHAA, det är så sant alltså.
jag kan heller aldrig pull it off i mer än ett par timmar.

telefonsamtal

telefonen ringer och en röst som säger att jag funderar på att skriva ut mig, jag vantrivs så. paniken som stiger i ådrorna, rösten som skriker, blir gäll samtidigt som tårarna stiger men snabbt pressas bort. minns inte vad jag sa, minns bara att jag blev arg. vet att jag inte orkar.

jag längtar dig

lyssnade på en 45 minuter lång projektarbetesredovisning om hur man arrangerar en tennistävling idag. det var ungefär som femte nivån av dantes helvete.

Das Jungfernhäutchen

Så var det ju det där med att vara trött och sitta och göra tyskläxa och slå upp tyska ord i uppslagsboken. Att leta efter ordet Anlägga på B-sektionen känns lagom häftigt. Likaså att fnissa åt det tyska ordet för mödomshinna. Vill dö.

19 september 05

När jag var liten brukade min mamma säga att mina ögonfransar var så långa att det såg ut som om mina ögon hade vingar.
Jag minns hur jag brukade ligga i sängen när jag skulle sova och blinka intensivt med ögonen som om jag skulle kunna flyga därifrån. Jag gör aldrig så längre, jag undrar när jag slutade att hoppas.

Emiliana Torrini - To be free

Helgen har varit så bra. Det där med att ha underbara vänner är inte helt fel. Tacos till tusen hemma hos Teresa i fredags, sen långfika med Maria på lördagen (du är så bra), och halvfest med bubbel på kvällen. Idag vaknade jag bakis vid nio och somnade sedan om till nästan halv ett. Klagar inte. Klagar verkligen inte just nu. Eller jo. Det gör jag ju mer eller mindre alltid. Wtf det började nyss pipa i mitt öra. Tinnitus?!

Livet är en gudomlig komedi

Pratade Dante idag. Maja kommer hamna i Limbo för hon är en odöpt hedning.

Förresten, köp aldrig vitlök på Özen All Frukt vid Helenholm, köpte tre vitlökar där idag för två kronor (borde kanske ha "anat ugglor i mossen", i vilket fall så var alla utom fyra klyftor ruttna. Jag som tyckte att jag gjort värsta klippet. Livet alltså.

Appropå vänner

Du ber mig att inte vara rädd men hur låter man bli?
Det blir tyst när vardagsackorden klingat ut och rösten blivit stum
min mimik försvagades i takt med att husen bakom mig försvann
andetagen och likaså din puls, som en bas som rubbar rytmen.

Eko mot mitt hjärta när du genljuder runt omkring
viskandes; var inte rädd för mörkret
enkla svar kräver aggressiva taktiker
jag för statistik på dina tårar
samtidigt som du har en strategi för hur man tar över en omvärld

om jag lämnar dig, följer du mig då vart jag än vill gå?

Handflatan kall utan din struktur
en sammansättning jag aldrig sett förut
kemi jag aldrig trott på; källhänvisar nu till din existens

du ger mig svar på alla frågor jag någonsin ställt
du eliminerar allt tvivel jag någonsin känt.

Mina vänner är fantastiska.

Tre tjejer, två bänkrader bakom mig. Dom har fnissat konstant sen klockan tre. Vill inte vara sån men fy fan vad huvuden hade kunnat rulla nu.

Så det där med insikt, något man anat blir helt plötsligt något som är sant.
Vad gör jag nu?

Det kändes som om jag skulle svimma. Blodet rusade genom genom kroppen. Ville ramla, så där som man vill ibland. Sitter i en sal full av datorer, det skapar ett konstigt burrande ljud. Klasskamrater klistrade framför skärmarna. Om jag faller, hörs det då?

Tankarna borde vara låsta på barnprostitution i Thailand, på sexturism och människohandel, istället är dom fästa någon annanstans. På något som inte har med varken globalisering eller mänskliga rättigheter att göra. Istället fästa på något annat. En frustrerande insikt. Verkar det för bra för att vara sant så är det oftast det.

Prinsen våldtog Törnrosa innan han lät en kyss väcka henne.

www.gatukonst.se

Nivån på nedanstående inlägget! Går ju inte att ta på allvar! Jag bah "Jag hade en sarong på mig", där brister det ju! Haha så illa. Alla minns vi väl sarongerna? Gräsliga tygstycken i konstiga färgkombinationer som alla envisades med att ha på sig, why why why why!

Slow change of the fall

Jag minns inte exakt vilket år det var. Det kan ha varit sommaren mellan fyran och femman lika väl som det kan ha varit sommaren mellan femman och sexan. Pappa bodde fortfarande i lägenheten på andra sidan gården, snett mittemot där vi bor nu. Jag var liten, rågblond och relativt glad. Minns att vi gick på stan, klockan började bli mycket och vi började prata om vad vi skulle äta till middag. Sommarkväll i luften, sådär så det är vackert och solen går ner över kanalen som flyter genom stan, man har linne och shorts och sandaler som man tjatat sig till.
Jag föreslog mat från Kycklingköket, det fanns fortfarande då, och vi ville hitta något snabbt och lätt för pappa orkade inte laga mat, men han skakade bara på huvudet. Vi köpte med oss en färdiggrillad kyckling från Konsum istället och åt grönsaker till. Jag minns att jag sa att jag ville ha lite potatis vid sidan för jag var hungrig, men han skakade bara på huvudet igen.
Det låg något i luften, något som skapade ett tryck över tinningarna, något annat än värmen. Vi åt utomhus, sittandes i trädgårdsmöbler av mörkt trä, syrenbuskar som en skyddande mur runt omkring. Pappa vände sig mot mig och lade sin hand på min arm. Jag var lite solbränd och det kröp en svart skalbagge mot mitt lillfinger. Den blänkte i solen. Pappa berättade för mig att jag "fått lite stor mage" och att det nog var bäst att vi gjorde något åt det. Ville jag inte kunna komma i lite mindre kläder?
Jag fick en chock tror jag. Minns att jag tittade ner över min kropp och helt plötsligt var den något att hata. Kroppsfixeringen som ännu inte fått grepp om mig svepte plötsligt in. Det var sommar och jag var tydligen tjock. Jag minns att jag sprang in genom porten, uppför trapporna, låste in mig på toaletten lade mig ner på golvet. Stod ett kort tag i hallen framför den stora spegeln. Minns att jag hade ett blått linne med en hinduisk elefant på och en blå- och orangemönstrad sarong. Stod där framför spegeln och tog på min kropp samtidigt som jag grät. Och hatade den. Minns toalettdörren, hur det ryckte i dörrhandtaget. Minns att vi senare satt och pratade i soffan, soffan som var en bäddsoffa i skrikiga färger. Kvällssolen sken genom fönstret. Reflekterades i soffbordet som fått en fläck i lacken där jag spillt ut nagellacksremover en gång. Han sa aldrig riktigt förlåt.

En annan gång, samma år eller ett annat, jag vet inte. Vi sitter och äter middag, vid det här laget har det blivit något jobbigt, jag känner mig lite äcklig när jag äter, känner att jag inte borde, att det är lite fel. Sitter i kökssoffan hemma hos pappas flickvän, den är vit med blåblommigt tyg. Det är hennes två smala döttrar, pappas flickvän och så pappa och jag. Vi äter korv och potatismos på kritvita tallrikar. När jag ätit upp min första portion känner jag att jag vill ha lite till, minns att jag satt och funderade på om jag ska våga be om lite till. Bestämmer mig för att fråga om jag kan få en halv korv till. Pappa säger att nej nu är det bra. Jag rodnar, känner mig dum, enorm, grotesk. Hennes flickor frågar strax efter om dom kan få lite till. Det får dom.
hur tänker man när man gör så rakt framför små flickor? Det blev så tydligt där och då, dom fick äta men inte jag. Jag kände mig ful.

Jag var inte särskilt överviktig, tror till och med att jag var rätt söt, men det var det året som alla skuldkänslor och alla andra känslor som är anknuta till mat flyttade in i kroppen och in i huvudet på mig. Jag har inga ätstörningar nu, och har inga problem med att äta när jag är med mina vänner eller med min mamma. Men fortfarande, alltid, med min pappa, tycker jag att det känns jobbigt att sätta mig vid middagsbordet. Vill inte ta en extra gång, vill inte äta för fort, vill inte ta en extra brödskiva eller dricka för mycket mjölk. Känner mig äcklig, svullen, "att jag egentligen inte borde", att jag är lite stor, att låren sväller ut över stolen för mycket.

Han skapade dom tankarna, och jag tror faktiskt aldrig att jag kommer sluta att förebrå honom. Hans handlingar orsakade vissa verkligt dåliga tider för mig, bara att skriva detta gör att jag känner mig äcklig, gör att jag får ont i magen, skapar ångest. Att vara hungrig men inte våga fråga; känna sig glupsk och dum som vill ta en pepparkaka till under julen. Han fick mig att förknippa en vardaglig ritual med skuld och skam. Det tar tid att få det ur sitt system.

Det finns så många minnen, fragment av ren idioti och något som ska likna någon form av omtanke. Hur raderar man dem allihop? Jag vill inte ha dem kvar.