Det slår mig hur tiden bara går och går, hur jag står still medan allt annat rör sig i en helt annan fart, hur jag aldrig ser nuet, aldrig slappnar av, har hela tiden lite för arga hjärtslag. För jag är arg. Jag är till och med rasande. På mig själv och på människor och på hjärtan jag krossat och hjärtan som krossat mig. Ingenting är förlåtet. Och därför går jag inte vidare, vill, men kan inte. Vet inte. Vet inte hur.