Slow change of the fall

Jag minns inte exakt vilket år det var. Det kan ha varit sommaren mellan fyran och femman lika väl som det kan ha varit sommaren mellan femman och sexan. Pappa bodde fortfarande i lägenheten på andra sidan gården, snett mittemot där vi bor nu. Jag var liten, rågblond och relativt glad. Minns att vi gick på stan, klockan började bli mycket och vi började prata om vad vi skulle äta till middag. Sommarkväll i luften, sådär så det är vackert och solen går ner över kanalen som flyter genom stan, man har linne och shorts och sandaler som man tjatat sig till.
Jag föreslog mat från Kycklingköket, det fanns fortfarande då, och vi ville hitta något snabbt och lätt för pappa orkade inte laga mat, men han skakade bara på huvudet. Vi köpte med oss en färdiggrillad kyckling från Konsum istället och åt grönsaker till. Jag minns att jag sa att jag ville ha lite potatis vid sidan för jag var hungrig, men han skakade bara på huvudet igen.
Det låg något i luften, något som skapade ett tryck över tinningarna, något annat än värmen. Vi åt utomhus, sittandes i trädgårdsmöbler av mörkt trä, syrenbuskar som en skyddande mur runt omkring. Pappa vände sig mot mig och lade sin hand på min arm. Jag var lite solbränd och det kröp en svart skalbagge mot mitt lillfinger. Den blänkte i solen. Pappa berättade för mig att jag "fått lite stor mage" och att det nog var bäst att vi gjorde något åt det. Ville jag inte kunna komma i lite mindre kläder?
Jag fick en chock tror jag. Minns att jag tittade ner över min kropp och helt plötsligt var den något att hata. Kroppsfixeringen som ännu inte fått grepp om mig svepte plötsligt in. Det var sommar och jag var tydligen tjock. Jag minns att jag sprang in genom porten, uppför trapporna, låste in mig på toaletten lade mig ner på golvet. Stod ett kort tag i hallen framför den stora spegeln. Minns att jag hade ett blått linne med en hinduisk elefant på och en blå- och orangemönstrad sarong. Stod där framför spegeln och tog på min kropp samtidigt som jag grät. Och hatade den. Minns toalettdörren, hur det ryckte i dörrhandtaget. Minns att vi senare satt och pratade i soffan, soffan som var en bäddsoffa i skrikiga färger. Kvällssolen sken genom fönstret. Reflekterades i soffbordet som fått en fläck i lacken där jag spillt ut nagellacksremover en gång. Han sa aldrig riktigt förlåt.

En annan gång, samma år eller ett annat, jag vet inte. Vi sitter och äter middag, vid det här laget har det blivit något jobbigt, jag känner mig lite äcklig när jag äter, känner att jag inte borde, att det är lite fel. Sitter i kökssoffan hemma hos pappas flickvän, den är vit med blåblommigt tyg. Det är hennes två smala döttrar, pappas flickvän och så pappa och jag. Vi äter korv och potatismos på kritvita tallrikar. När jag ätit upp min första portion känner jag att jag vill ha lite till, minns att jag satt och funderade på om jag ska våga be om lite till. Bestämmer mig för att fråga om jag kan få en halv korv till. Pappa säger att nej nu är det bra. Jag rodnar, känner mig dum, enorm, grotesk. Hennes flickor frågar strax efter om dom kan få lite till. Det får dom.
hur tänker man när man gör så rakt framför små flickor? Det blev så tydligt där och då, dom fick äta men inte jag. Jag kände mig ful.

Jag var inte särskilt överviktig, tror till och med att jag var rätt söt, men det var det året som alla skuldkänslor och alla andra känslor som är anknuta till mat flyttade in i kroppen och in i huvudet på mig. Jag har inga ätstörningar nu, och har inga problem med att äta när jag är med mina vänner eller med min mamma. Men fortfarande, alltid, med min pappa, tycker jag att det känns jobbigt att sätta mig vid middagsbordet. Vill inte ta en extra gång, vill inte äta för fort, vill inte ta en extra brödskiva eller dricka för mycket mjölk. Känner mig äcklig, svullen, "att jag egentligen inte borde", att jag är lite stor, att låren sväller ut över stolen för mycket.

Han skapade dom tankarna, och jag tror faktiskt aldrig att jag kommer sluta att förebrå honom. Hans handlingar orsakade vissa verkligt dåliga tider för mig, bara att skriva detta gör att jag känner mig äcklig, gör att jag får ont i magen, skapar ångest. Att vara hungrig men inte våga fråga; känna sig glupsk och dum som vill ta en pepparkaka till under julen. Han fick mig att förknippa en vardaglig ritual med skuld och skam. Det tar tid att få det ur sitt system.

Det finns så många minnen, fragment av ren idioti och något som ska likna någon form av omtanke. Hur raderar man dem allihop? Jag vill inte ha dem kvar.