Du faller som en sten från mitt hjärta. Ödet har tappat allt hopp om att cirkeln ska slutas. Du lyser som ett norrsken varje gång du går och jag har redan förlorat all kontroll. När du blivit vuxen och slutat låtsas veta vem du är, kommer du att minnas mig då? Kommer du komma ihåg alla noveller du skrivit i mig, alla ord som ekat i trappuppgångar när vi skrattat med dina armar kring min midja. Att snubbla så som vi gör.

Du vill binda mina drömmar fast i dig medan jag vill binda dig till mig. Alla mina gåtor löser du utan att svara. Allt jag har är dina lögner mot mina lår, alla dessa avtryck du lämnat. Jag är så märkt av dig.

Jag önskar att jag hade mer tålamod. Lite mer tilltro till verkligheten och alla sätt att förhålla sig till den. Istället är allt bara en vilande insikt om att det kan aldrig bli värre. För det har redan varit värre. Vad jag än känner så har jag redan känt det förut. Det gör så ont när det greppar mig, som tusen nävar som knyter sig runt ett hjärta som ständigt kämpar för att ta sig ut. Minnet av ett liv som är nerslaget, en förebild som är utslagen och jag som alltid är så innerligt trött. Ständigt dessa böner om att någon gång komma vidare, om att kunna säga makten är din, makten, härligheten och allt jävla allting är ditt. Att någon gång bli ny, ren och stark. Inte detta trötta halvläkta sinne som tynger mig, inte dessa skulderblad med romaner av gamla sorger skrivna längs ryggraderna. Jag läker i stumma sekunder under någons helande händer men blir lättad varje gång han går. Mitt inre är resterna av hennes sammanbrott. Allt som finns kvar är foton som ingen minns när de togs.

Och allt det som var heligt en gång är plötsligt så enkelt att förneka. Alla löften om bättring, om förändring, om respekt, allt är bara tomma livlösa ord jag uttalat i dimman av otaliga nätters smutsiga lakan. Dom som var hjältar förut har tappat sin glans och kommer aldrig få veta hur mycket jag hoppats. Istället ännu en gång lukten av locktången som svalnar i hallen en lördagkväll, vinglas vars innehåll sveps alldeles för fort, höga klackar som ekar i trapphuset och morgondagen som aldrig kommer.

Och det lyser så iskallt konkret över skrynkliga strumpbyxor vid fotändan av en säng när man ser dom med nyvakna ögon. Morgonen blir till resterna av ännu ett felsteg, vittne till ännu en klänning som aldrig kommer användas igen och mottagare för ekande viskningar. I huvudet alla dessa trötta mjuka ord jag aldrig skulle lyssna på igen. Täcket minns hans hårda händer.

Dagarna blir till mörka olåsta rum. Lite mer formlösa, lite suddigare i konturerna. Som andetag vars vinterrök löses upp och försvinner. Marginalerna mellan oss är så outnyttjade.

Det är vinter nu och det gör det ännu tråkigare att sakna dig.

Avståndet tydliggör alla de tusen sätt som du inte är min på och kvar är bara kalla kvällar och avslutade telefonsamtal. Våra stundtals sorglösa röster som rör sig genom landet. På väggarna spår av drömmar som gått sönder under nattens slagsmål med minnena. Rester som splittras i första steget ut genom dörren. Frostiga morgnar i olika städer, vi delar ingenting. Du lämnar mig med timtals mellanrum och alldeles för mycket tid att undra. Och glömma.

Och börja om igen.