Det blev visst vår igen, det trodde jag aldrig. Klockan på den blåmålade väggen har visare som tappat rytmen. Precis som jag har tiden fått panik och rymt. Från vad vet jag inte. Jag brukar koka te med tanken att kanske kan jag se min framtid i muggen. Ser alltid bara teblad. Inga tecken, ingen sanning och inget facit. Jag har tappat min förmåga att skapa illusioner, lever konkret och enkelt alltmedan livet förlorar sin charm och jag min förmåga att överhuvudtaget se något ljus. Det har aldrig fungerat i längden, det där med att vara mänsklig.