Jag är så lik min mamma. Har alltid velat vara lik henne. Håller cigaretten på samma sätt när jag röker. Klär mig i samma humor. Rädslan ligger i hennes svagheter. Skräcken i att kanske, kanske bär jag dom också. Och jag vet att kostymer är så lätta att byta, men min sitter i huden. Jag har vuxit i den. Vuxit i henne.

Det är så svårt att förklara en känsla. Särskilt när det är jul. Och allt liksom stannar i kylan. Jag spelar little drummer boy och sen the smiths och vart är jag på väg. Hela min inställning till livet grundar sig på tanken att det finns ett facit. En mening och ett rätt svar. Tron att jag hör hemma på ett visst ställe. Någonstans är mitt någonting. Och jag är så rädd att missa det.

Vattnet kokar medan du säger allt jag vill och inte vill höra. Du är att bli bländad av gatubelysning, känslan av ljuset och smärtan på en och samma gång. Det slår mig hur det vore värt alla risker att en gång för alla berätta hur du är allt. Början på alla sånger. Slutet på allt jag någonsin berättat. Alla dessa sagor jag läst som berättat om en räddande riddare och sånger om perfektion och paradis. Först nu blir det logiskt hur allt är lögn. Du är långt ifrån felfri. Egentligen så full av fel att det borde släcka allt annat. Men så är du ju felen. Är all imperfektion som bildar perfektionen. Och får mig att sakna dig. Längta dig. Dina brister fattas mig. Och dämpar allt annat. Ingen annan har någonting när jag jämför med tonerna som spelas i mig när du är här.