Och jag ser hans skuggor överallt. Bleknande minnen som blir mer och mer menlösa för varje dag som går. Dag för dag utan honom i mitt liv. Dag för dag och tid som ju ska läka alla sår. Men jag blir inte mer hel. Bara en annan version av mig själv. Livet lite värdigare. Hjärtat i alla fall en aning mer i balans. Kroppen inte lika tung. Men sorgen, den har bara skiftat form.

Det var så längesedan jag var barn. Så längesedan att jag inte minns hur det känns. Saknar det oskyldigt obetänksamma i varje tanke, det mjukt rastlösa i det sinne som slutligen förde mig hit. Och jag vill säga att det blev bra till sist; du blir bra till sist, du lagar dig, reser dig. Klarar dig.

Jag önskar jag visste då vad jag vet nu. Om människor och kärlek, om villkorslösheten i att älska, att man ibland måste lämna, att man ibland måste göra fel. Att man ibland måste ge upp. Att vissa aldrig kommer stå upp för en. Att andra kommer göra det jämt.

Att det enda som händer är det rätta. Att allt tar sin början i den tid det ska.

Och att när det är över är det över.