Hej dagboken, idag har jag cyklat vilse i limhamn, ätit sockerkaka och blivit bajsad på. Dessa jävla fåglar alltså, först fågelinfluensa and now this. Cyklar helt fredligt på linnegatan, så bah börjar allting gå i slowmotion och livet passerar revy, ser något falla från himlen rakt neri knät på min klänning. En brun jävla fågelbajs. Jag bah detta händer inte. Skrek. Upprepade gånger. Maja bah, det är lugnt fåglar äter typ bara gräs, jag fortsatte skrika. Herre.

Do's:
Överraskningar, popcorn och förvåning oförutsägbarhet och allt det oväntade där emellan.

Dont's:
Det aktuella vädret, din ständiga ignorans och väggen mellan dig mig varandra och alla andra.

Har besegrat demonen även känd som "tyska språket" idag. Har gått från osäkert G till garanterat Vg med Mvg-chans de två sista månaderna. Allt går verkligen när man börjar försöka. Och typ läser i grammatikboken. Grammatikboken är jävligt bra när man väl öppnar den. Tror in fact att grammatik kan vara lösningen på alla problem.

En biljett till imorgon och vi färdas dit blåslagna

Jag är rätt trött. Till och med väldigt trött. Trött på att känna så som jag gör utan att egentligen känna något alls. Det började som en lek men nu har det blivit så mycket mer än så. Inte allvar, långt därifrån men istället något som gör mig osäkert otrygg, undrandes och längtandes efter någon som är som jag. Som du. Eller som du inte är. Det håller inte i längden för det höll inte ens innan, snart kommer sommaren och det glider mellan mina fingrar. Känslan av att jag tappar dig. Om jag ens hade dig från början.

Idag

1. Väckarklockan ringer, jag går upp en timme tidigare för att göra en läxa det senare visar sig att jag inte hade behövt göra.
2. Har engelska och sen retorik, rättegångsrollspel där vi hittar på ett fall innehållandes en näsoperation och en frusen falukorv.
3. Regnar på vägen hem, kommer in, tar av mig skorna, drar upp strumbyxan på vänstra benet och det kommer ett litet moln av damm. Tänker på dig då.
4. Dricker te och jobbar lite, får skärmögon och blixttrötthet.
5. Pratas om något som sägs vara för svart för mina ögon, en reaktion och vad vet du om vilka färger jag sett? Svaret handlade om saker svarta nog att skimra i blått. Jag tappade orden för första gången på länge idag.
6. Hjälper pappa med tvätten, det luktar regn ute på gården, tänker på syrener och vinbärsbuskar, det börjar att bildas knoppar i mitt huvud.
7. Mamma ringer och saknar mig. Jag vet inte om jag saknar henne. Tänker inte känna efter idag.
8. Påskliljorna jag fick av Anja blommar fortfarande. Det är ett gott tecken tror jag.
9. Avundas saker som aldrig dör. Tänker att konst är evigt en bild av den personen man var just då. Minns mer än ett år bak i tiden. Café och ett annat jag. Han som han var då. Det var något med att vilja betyda tillräckligt mycket för att fastna på bild. Jag fastnade aldrig på hans.
10. Längtar bort.

Vi pratar om att slappna av och att stå still medan allt annat snurrar. Det kräver mod som ingen har, förklaringar som inte finns kvar. Det borde vara enklare än vad det är, borde finnas passion i varje ögonlock, blinkar ut förvåningen när den slår till. Jag tror det när jag ser det, känner det, aldrig innan och absolut aldrig efteråt.

Satt och skrev på en dikt, när jag sen läste igenom den upptäckte jag att jag skrivit mongolog istället för monolog. Gick inte att ta på allvar efter det. Gårdagens maskerad var trevlig. Tarantinotjejer gånger tre, Jesus, Björnligan och Zorro var där. Jag blev Mia Wallace för en kväll och twistade med James Dean och rökte så många cigaretter jag kunde. Äppelsnapsen fixade läget och peruken kammade hem ett flertal komplimanger. Tydligen blir jag sexig i svart hår. Rågblondt fixar inte riktigt samma effekt, men ser man ut som en mysig lattemamma så gör man. Bara att gilla läget.

Fredagkväll

Dom pratar om att rädda vackra möer på tv. Undar om jag är en vacker mö? Vet att det inte är särskilt 2000-tal eller något man talar högt om men jag skulle verkligen behöva bli räddad.

Ungefär som Valentina skrev fast annorlunda
jag undrar samma sak tänker kanske likadant,

Vem säger jag saknar dig
förutom jag, säg mig vem för
jag saknar dig.

Gilla läget

Nivån på gårdagen. Lyssnar på Some Indulgence med The Embassy och tänker att fy fan. Livet alltså. Det var fest i Lund, en fest som visade sig vara en födelsedagsfest. Vi kom dit tio personer för många utan någon present. Mitt vett- och etiketthjärta led. En kort stund. Sen brydde jag mig inte längre. Fick skjuts dit i Manges skåpbil. Vi var fyra i framsätet och sex i själva utrymmet. Fick sitta på Andres öl i världens obekvämaste ställning. Det var typ som att sitta 90-grader lutad mot en skåpbilsdörr. Bara det att det var på riktigt. Har träningsvärk i låren. Mange spelade hög musik som hördes genom rutorna, Manges partybuss är grejen. Tror jag. I alla fall, väl inte på festen (som är i en lokal) blir man tvingad att ta av sig skorna. Hänvisar till avsnittet av sex and the city som heter a womans right to shoes, sen behöver man inte säga mer om den saken. Inne i lokalen väntar chips och bål. Det var väldigt mellanstadie och folk satt längs väggarna som om dom väntade på att bli uppbjudna. Även vi. Sen föll som vanligt hämningarna tätt följda av moralen och samvetet. Grannarna i området tyckte musiken var för hög och ringde polisen, tjejen blev lite ledsen va, så hon sa att alla skulle gå. Vi gick. Viktor ringde och frågade om jag hade sett hans skor, det är andra gången någon snor hans skor på en fest. Pratade skrivande och "ratar dom mitt skrivande så ratar dom mig"-känslan med en kille från Skurups skrivarlinje. Ska söka den.
Sen bussen hem, fick sällskap en bit på vägen och innan hejdå some indulgence. Tror det börjar bli vår.

"Murar är bara broar på högkant"

En liten bit Bob

"Det är inte perfektionen man vill tröstas, kyssas av, men människan bakom"

Som vanligt är det inte killen på bilden som skrivit raden..

I'd be surprisingly good for you

Det är som jag skrivit innan, våren gör allt tydligare och det är inte bra. Alla färger blir skarpare, alla linjer lättare att urskilja, ljuset svårare att gömma sig från. Bristerna och felen hamnar i fokus, inget höstmörktfilter som kan sudda bort de skavanker som inte kan döljas. Jag hatar felen, särskilt mina egna. Skulle vilja gå in och ändra, säga vad som får finnas och vad som inte hör hit. Vill samtidigt sluta vrida och vända på mig själv, sluta studera varje vinkel av min kropp för att sen möta min egen blick i spegeln och se paniken. För det klär mig inte att bete mig såhär. Det klär ingen att dra upp vad som begravts för längesedan. Jag har sagt hejdå till avskyn av den enkla anledningen att jag inte är förälskad i den längre. Inte som förr. Jag duger. Jag duger. Jag duger. Jag duger. Det är så lätt att hitta in i de spår jag kan så väl, följa upptrampade fotspår från ben som var tunnare än vad mina är nu.

Hur kan man vara bra för någon annan när man inte ens är bra för sig själv. Jag gör mig själv galen, seriöst. Jag vill fan göra slut.

Angående "Lustigkurre"

Var kommer ordet ifrån egentligen? Kommer aldrig förstå.. liksom lustig-kurre, lustig kurre, vem är kurre och varför var han så lustig?

Har haft en bit ur en sång på hjärnan hela dagen, "I miss you, I love you, I care", hör det sjungas i huvudet men kommer inte på varken artist eller låttitel. Hjälp bitte.

Dags att hitta ro då va

Nu ska jag gå och lägga mig vilket innebär att när jag öppnar ögonen imorgon måste jag gå upp och gå till skolan och skriva en uppsats på tyska. Tänker Dante. Tänker helveteshålan. Det ska nog ordna sig.

Jag gillar Placebo och så, men att lyssna på nya skivan Meds när man redan känner sig nere är inget jag rekommenderar. Har ännu inte lyckats återställa humöret riktigt, men The Knife och Laakso försöker hjälpa till.

Påsken har fortlöpt relativt smärtfritt. Den traditionella Tomten är far till alla barnen-stämningen utvecklades aldrig fullskaligt och mamma bet sig i tungan när mormor sa att hon såg okvinnlig och robust ut, vad som kunde blivit orkan blev bara stark vind och det var ju schysst för en gångs skull. Åkte därifrån innan morfar hann öppna whiskeyn.

Du gör mig glad.

Jag mår bra och nu ska jag försöka klara av att somna innan två. Pulsen måste ner lite och andningen lugna sig. Hitta ro som Johanna säger, haha. Sovgott.

Ihopkrupen på en klubbtoalett upplyser lysrören mig,
hur många gånger ska jag behöva knulla tillbaka dig?
Jag skriker tyst att orden försvunnit och att jag tappat min en gång höga fart,
på ett smutsigt badrumsgolv blir inget bättre och plötsligt ter sig allt självklart.
Orden når aldrig dit dom ska,
du frågar hur jag mår och jag svarar bra.
Mina läppar rädda för min egen ärlighet,
precis som huden föraktar dom all påtaglig ensamhet.
Vi låter män ljuga mellan våra lår,
tar saken i egna händer och river upp nyss läkta sår.
Ser på klockan att den redan slagit tolv,
viskar till mig själv mitt i folkhavet på ett rökigt dansgolv:
du är som du är, du är skit och kommer alltid vara dig lik,
du saknar honom men har tappat orden och han hör inte dina stumma skrik.

Time and time again I've said that I don't care
that I'm immune to gloom, that I'm hard through and through
but every time it matters all my words desert me
so anyone can hurt me, and they do.

Deep in my heart I'm concealing
things that I'm longing to say
scared to confess what I'm feeling
frightened you'll slip away.

(Mar)dröm

Drömde helt sjukt inatt. Var tillsammans med en kille som påminde om nån skåedespelare. Hittar inte namnet. I alla fall hade han varit tvungen att amputera sin ena hand så förhållandet var lite ansträngt. Drömmen slutade med en sjuk scen där han står i regnet och skriker elaka saker till mig medan jag bedyrar att jag älskar hela honom. Hand eller inte. Efter det gick jag in och satte mig med mina vänner medan han fortsatte vara galen av ilska utomhus. Sen kom han in igen, lade sitt huvud mellan min haka och axel och sa, det är här jag hör hemma.

Seriöst. Jag behöver hjälp. Hur kan man drömma så här sliskigt om en kille med bara en hand?
Jag behöver kärlek. Och två händer. Herre.

Ernst vet verkligen hur man uttrycker sig. Det är sol idag, så jävla mycket sol och jag mår så bra. Morgonen och förmiddagen var ledsen men sen blev det beijers park med Josefin och Johanna, prat om resan i juni och födelsedagar som närmar sig. Vi är fantastiska. På riktigt.

Min nya man av preferens

När du befinner dig i en krånglig situation, tänk bara på vad Carl-Jan Granqvist skulle gjort. Han skulle lättat upp stämningen med en flaska årgångsvin och typ en lammstek. Han är verkligen ett föredöme.

Sånt är livet och sen förändras det

Jag har tusentre frågor jag inte vill ha svar på men bara det faktum att dom finns och tar plats gör det mesta så mycket svårare. Jag vet inte om det här är bra för mig. Jag vet verkligen inte. Just nu vill jag bara ha miljöombyte och förändringar, vill vara på väg någonstans men istället mer än ett år kvar av gymnasiet och sen då. Alla dessa små bitar som inte kompletterar varandra på samma sätt som du inte kompletterar mig.
Rastlös och orolig.

Mamma har en ny pojkvän. Han är skallig. Man ska inte lita på skalliga män men han verkar snäll. Han var nervös och gav mig en present, jag sa tack och han sa tack själv, för vadå frågade jag, jag vet inte sa han, sen skrockade han lite och fortsatte med sitt korsord. Det ska nog gå bra det här.
Bara för att hennes förra var.. ja. Det finns inte ord. Vilken jävla klyscha. Men det finns faktiskt inte det. Det där med tillit och människor.
En enskild människa kan förstöra hela ens liv. Jag trodde aldrig på det, men sen kom hösten 2004. Jag skulle vilja berätta det för honom, men jag vill aldrig mer behöva se honom. Hoppas han är nöjd. Alternativt lever med obeskrivlig ångest och ånger och får äta bulgur resten av sitt liv.
Fint pris... No. 1 cunt. Det kan jag nog ta. Min empati är stor och det får plats rätt mycket i mitt hjärta. Men jag hittar ingen medkänsla när det gäller honom. Jag har tyckt synd om honom så att det räcker. Det kvittar hur sjuk han är, det spelar ingen roll för mig. Jag och min familj är bara några i massan av människor som han hjälpt till att skada för livet. Jag skulle kunna förlåta honom. Men jag vill inte.

Glad kristi död!

Idag för massa år sedan dog Jesus och för att fira det ska vi äta godis, dricka påskmust och trycka i oss mat. Vilken kille den där Jesus måste ha varit.

Pappa angående långfredagar: Ja, det är ju aldrig något på TV och när jag var liten sände dom inte ens nån popmusik på radion på långfredagen.

Ordvalet. Popmusik.

Alla ni som googlat Sommartorpet, Ernst Kirschsteiger, Mikael Persbrandt och Smörgåstårta och hamnat här: Förlåt.

Igår var bra men imorse mådde jag illa och hade ont i fötterna. Tre timmars dans på sju centimeters klackar tog fan ut sin rätt. Blipediblopmusiken, epilepsiljusen och kvällens öl var en bra kombination och nu är Lea arton och skitsnygg. Innan var hon bara sjutton och skitsnygg. Nu har jag klätt på mig, dammat och dammsugit, förtjänar att få kräkas nu. Snurrar lite på insidan. Okej men lite för mycket info där kanske, ok ok ok. Tjarå.

Tågresa och pappersklotter

När omvärlden nynnar lalalalala
suckar du i mitt öra:
något om att mina ögon är vettlöst blå
och du undrar var galenskapen slutar

det här är inte början, inte slutet
bara en sträcka däremellan
och jag säger i din mun att mellan alla kyssar
finns läppar tunga saliv

du viskar något om magi.

Mäter ampereandetag utan att känna till skalan
har metod och tillvägagångssätt men inget resultat
och det gör slutsatsen omöjlig
vi tar sats men ändå tar det slut

världen är stor och jag är liten, det är klyschigt och det är sant
blir realistiskt vimmelkantig vid åsynen av omvärlden på avstånd
kontrasterna gör mig obetydlig eftersom stadsljuden och de upplysta fönsterna vittnar om människor där garanterat någon är som jag

tvillingfödelsemärken på kroppen
och en annan tvilling i handen

lugnet jag trodde försvunnit flyttar in igen.

Överlevde bilkörningen. Min körlärare Jonas var en snäll liten man med ett blygsamt getskägg. Han kunde bära upp getskägget utan att se ut som en medlem av The Village People. Det är inte lätt gjort, men han klarade av det. Nästa gång ska vi öva backning och parkering. Wuh wuh!

Ska till körskolan nu. Det ska vara ungefär omöjligt att skada någon när man kör med lärare. Men det känns inte bra alltså. Tål inte stress. Gillar inte läget. Okej men håll en tumme och en tå. Och be. För min och mänsklighetens överlevnad. Tjarå.

Vad ni än gör så installera aldrig en statcounter. Man blir nojig som fan.

Funderingar

På tåget: Satt en kvinna framför mig på tåget och ammade sin bebis. När hamnar man i det stadiet att man helt casual kan langa fram tutten på kollektivtrafik utan att röra en min? Jag hade tyckt det kändes lite jobbigt. Hon hade världens största bröstvårta. Kunde typ inte sluta stirra.

På tågtoaletten: Varför har dom placerat en spegel mittemot toaletten? Jag vill inte sitta och se mig själv i ögonen när jag kissar.

Angående barnet bredvid mig: Bjöd en liten pojke på godis. Han sa inte ens tack. En kvart senare tog han fram en påse cheese doodles. Han bjöd inte. Funderade på att slå honom på huvudet med min banan. Höll tillbaka. Hans mamma såg farlig ut.

Angående Sverige och konstiga sammanträffanden: Pojkens mamma har jag tidigare sett på Aqva-kul här i Malmö. Hon är jättesmal men har jättehängig rumpa. Det var allt jag kunde tänka på trots att hon hade schyssta jeans på sig.

Okej men godnatt då kanske.

Imperfektioner bildar perfektion.

Solen lyser starkt och klockan är fem. Huden blir varm och varenda hårstrå, varenda hudfält mer detaljerat än det varit på flera månader. Allting blir tydligare på våren, varenda fel och varje brist.
Jag har svårt för att gömma mig inför dig. Och jag tycker om det.

Hejdå Skåne, hej Stockholm.

Jag tycker om Nicole.

Urbana vårtecken

När jag cyklade hem från skolan idag sken solen litegrann och jag såg ett gäng skejtare med sina brädor. I Malmö är det lika mycket ett vårtecken som krokusar är.

Igår skrev jag nog den ärligaste texten jag någonsin skrivit. Det känns rätt bra. Det där med att vara ärlig mot sig själv är nog underskattat. Att ljuga och förneka har annars alltid funkat för mig. Att det var en Placebolåt som satte igång det hela känns rätt -03. Det blev pang boom som Nicole sa.
Idag har jag varit ovanligt aktiv för att vara mitt eget lata jag. Övningskörde med pappa, är jävligt grym. Typ. Skoja. Dog inte i alla fall. Sen teatern och manusskrivning. En text om sagor och vad som egentligen hände. Efter det biblioteket och Sanna och matteboken. Det gick ungefär åt helvete. Matte är inte min grej. Verkligen inte min grej. Det tog oss ungefär 50 minuter att inse att anledningen till att det inte gick att lösa andragradsfunktionen 13 c, var för att vi försökte lösa den med samma formel som man använder till andragradsekvationer. Vi missade att det var en väsentlig skillnad mellan funktion och ekvation. Det löste sig liksom. Till sist. Klockan sex var det biodags. Good night and good luck som var jävligt bra. Fick lagom mycket gåshud av vissa riktigt härliga pk-"yttrandefrihetskärleksförklaringspartier", allvar alltså. Jag blir rörd av sånt. Efter bion cyklade jag hem i regnet och ville dö. Väl hemma var jag tvungen att lägga mig och läsa min tyska ungdomsroman. Belönade mig med ett äpple. Kul. Man ska väl egentligen vara tacksam för att ens föräldrar är hälsofreaks, men ibland vill man liksom ha något gott. Något gott i det här huset innebär frukt eller jordgubbsfil. Man kan tycka att jag borde vara smalare, men sen inser man att jag typ aldrig rör på mig och har dåliga gener, så förstår man ändå. Okej, puss hej!

Såhär