P

Jag hade glömt bort hur mycket vi brukade prata om varandra. Hur jag pratade om honom jämt. Och plötsligt kommer allt tillbaka. Fem månader senare och tio tvivelaktiga sekunder i hans armar och känslan av att sova tätt in till liksom lamslår mig. Tar över mig. Och jag mår illa. För jag hade glömt bort hans kindben. Glömt bort hans ögon och den där vilande blicken som ser igenom allt. Ständigt betraktar mig.

Jag pratade om honom jämt. Om alla nya sätt han tagit i mig på. Om nya pussar i pannan, nya viskningar och nya händer på min mage. Om han släppte mig när han sov vaknade han. Aldrig mer än sekunder utan hans armar.

Han hade alltid så trygga fingertoppar när han tog i mina stressade händer. Kysste mig med smak av nikotin och te. Dessa varma läppar som lärde mig att ta min tid.

Jag var aldrig ensam innan jag träffade honom.

Så jag ser honom. Tar i honom.
Och inser att jag pratar inte om honom längre.
Och han pratar inte om mig.

Syster

Hon är smultron om sommaren och bibliotek på vintern. Min lilla syster som blev gammal så fort och nu skriker så högt och tyst hon bara kan. Det är kallt och när jag träffar henne gör det ont för det påminner om allt som jag glömt, om huset vi lämnat och staden och gatan och körsbärsträden, alla rosa löv och hur de rusade ikapp med vinden. Vi växte upp under samma tak och drogs isär när väggarna föll. Om jag samlat mig tidigare hade hon inte varit så rädd, men hon är rädd nu, för allt som är nytt och alla som kan svika och livet och människors nollställda blickar. Jag håller hennes hand och jag kramar, kramar min lilla syster och brister för hennes glasögon är samma par som hon fick när hon var tolv. Tiden har stått stilla och ingen har någon aning om allt jag vet om de godnattsagor jag läst, hennes nybadade lockar som jag borstat så varsamt och glömt och förträngt och lämnat. Hon gömmer sig bland böcker och läser och läser, slitna bokryggar är bättre än människors för dom vänder inte och går. Hennes hår är lila och hon vrålar så tyst att stjärnorna slocknar och jag djupandas och tänker på alla sätt som jag svikit. Det pulserar i hjärtat och såren skriker för jag vet att vi sitter ihop. I huden och själen nålen och stygnen som sliter och drar och påminner om barndom och sommar.