Jobbigt när man är tjock:

Att minnas tiden då man hade en käklinje.

VILL SKJUTA MIG I HUVUDET.

2007

Det är maj och jag borde vara lycklig. Men jag är fortfarande rädd. Det har snart gått tre år och ändå är jag fortfarande vettskrämd. För det tar aldrig slut. Man kan tro att det är över men så knakar det i sömmarna igen, och till sist spricker verkligheten och det visar sig att allt som sagts ändå bara varit en lögn. Och att vi levt på lånad trygghet, lånad tillit, lånad längtan efter tid vi aldrig kommer att få tillbaka. Det är maj nu och jag försöker minnas maj för tre år sedan. Jag skulle gå ut nian och om jag inte minns fel så var jag förälskad. Det höll inte länge. Det tog slut och jag minns att jag grät och att hon tröstade mig. Efter det en tid av kaos och jag tror att vi flyttade sen. Då började hon falla på riktigt och det blev vinter och dags att flytta igen. Fast bara jag den här gången. Det sägs att man ska läka till sist, att det ska sluta göra ont men sanningen är att det aldrig slutar göra ont, allt man har är dagar då det svider mer eller mindre. Aldrig helt smärtfritt. Inte en enda dag utan att man undrar vem man hade blivit om man inte tvingats börja om, gång på gång på gång på gång.