Första bilden är så jävla Class of 2006 Miami High School typ. Gillar läget.

*LER ÅKTE PÅ CHARTER*

KAN HELA JÄVLA VÄRLDEN BARA FUCK OFF OCH DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ

"You see, everybody wants to fuck a swedish girl"

Lyssnar på poplåtar med handklapp, stor kontrast om man jämför med tio dagar utav discomusik, stönande remixer, rökmaskiner, platåer, spanjorer och hotpants. Vi har haft det så jävla bra. Att vara "svenska flicka" i Spanien är det bästa någonsin, inga köer, jubel och en massa gratissprit. Stammispuben med Maria och Miguel bakom bardisken blev vårt andra hem, gratis shotar, dra igång macarena på det tomma soon to be "dansgolvet", allsång till para baylar la bamba och SUECIA. Inkastaren som viskade "I want to show you good sex later", tyskarna som ansåg att jag var den ultimata kvinnan då jag både var vacker och kunde dricka. Jag har inte tittat på en klocka på tio dagar, inte sett mig i helfigursspegel, inte gjort annat än sett min reflektion i speglarna bakom bardiskarna eller ovanför handfatet på klubbtoaletterna. Att vakna med alla mina närmsta antingen i samma rum eller vägg i vägg, sola, äta jävligt tvivelaktig hotellmat för att sedan fylla kroppen med liv, puls, tempo och vibrationer och aldrig vilja gå hem, aldrig vilja sova. Warum denn Brille!!! till tyskarna, få rosor av spanjorer, överdos av skor och trosor, vi åkte till spanien och köpte typ i genomsnitt 50 par trosor och tiotusen tequila shots. Liv utan ansvar som ett låtsasliv och jag skulle göra om det när som helst var som helst om jag fick göra det med er, paraplydrinkar och ett fett high on life högt uppe på en platå till don't you wish your girlfriend was fun like me. Dansduetten med killen i brudklänning, skumpartyt som blev till ett skumkrig med Martin liggandes på golvet, mulad med skum, dränkt i skum, vatten och det såg ut som om vi duschat, one night in Mexico, one night in Holland, vakten som ville döda mig, Växjö som hela tiden sjöng Åkrar och himmel på fyllan, däckade vars en kväll och roade oss som fan. Örebroarna som hade höns i öronen och tyckte alla med pojkvän var dryga för att de inte ville ha dem. En galen stad och en underbar vecka. Tack mina underbara flickor för att ni hela tiden får mig att skratta, dansa och le som en sol på amfetamin. Förlåt för att vi åkte buss istället för flyg, det var hell on earth, som att hälsa på Hades och chilla med syndarna i infernot, alla var feta, alla snarkade, alla var danska. Jag fattar inte danska. Nu ska jag snart lägga mig och försöka sova, skaka tempot ur kroppen. Love love love love.

Om ungefär sju timmar åker jag till Spanien med sex av de bästa människorna som finns. Vi ses den 25:e juni. Puss!

Lyssnar på musik från förr och får upp minnesbilder av människor jag glömt bort i vad som är någon form av ny vardag. Människor jag älskat. Huvuden i mitt knä på Knutpunkten i Helsingborg, ihopträngda i en fotoautomat, delad fotoremsa med bilder där bara våra hår syns. Jag var mörkhårig då. It's not me being small, it's you you're tall och sommaren och ett liv som inte hunnit bli svårt. Vad visste jag om smärta då, ingenting och ändå uppfyllde den mig. Tretton år och ständigt så ledsen mitt i all min glädje, fjorton år och vilse som alla andra, övertygad om min egen olycka trots att den inte var större eller mörkare än någon annans. Ett hjärta som var lite kantstött och jag trodde att jag aldrig kunde bli kär igen, tidiga tonår och smala armar, patetiska ärr och min inbillning och mitt sökande som bara ledde mig djupare in i mig själv, övertygelsen om hur jag var mittpunkten, om hur jag och min smärta var det centrala, femton år och trygg på scenen men aldrig i sig själv. Sexton år och hjärtat föll i bitar på riktigt, små små små steg ut ur insidan och detaljer som varit små blev enorma, sjutton år och världen har fallit samman inte en men två gånger och jag blev vuxen mitt i spillrorna, vuxen i alla fall till hälften med insikten om att livet inte kommer bli som jag ville, sviken så som inte många hunnit bli innan sin artonårsdag men starkare ändå för jag klarar mig, hela tiden klarar jag mig. Bytte sorgen mot hud ibland, valde flykt bakom stängda ögonlock, grät i iskalla trappuppgångar, godtog välvilligt mjuk förnedring för en annan anledning till att gråta, hela tiden genomskådad. Jag vet vem du är. För du är jag. Hela tiden är den här flickan, den här kvinnan, det här barnet, hela tiden är det jag. Det är mina handlingar, mina ord, och inget inget kan jag ta tillbaka, ångra, eller göra om, bara spela upp det tusen gånger om och minnas tänka att om jag bara, säga om om om om om och leta mellan mellanrummen, mellan åren, mellan fingertopparnas nätverk, tänka framåt och somna om för att sedan vakna igen. Människor är mardrömmar lika ofta som dom är helgon. Jag tror på tillfälligheter och jag tror på att växa, du är min tillfällighet, min slump, och jag tror på dig så som jag tror på att andas är att leva är att ständigt fortsätta orka.

Gamla blandband och Wannadies, so long since you wrote me, so long since I wrote you back, I still live here, cold springs what a nuisance, good things? well it's hard to tell, but I'm ok, glädjeyra och kroppen som för en gångs skull inte bultar dunkar längtar utan lever, lever lite lever nu, Marias glädje och hennes leende ikapp med mitt i torsdags, allas studenter, allas skratt, det är min tur sen men nu är fortfarande nu. Blir så jävla high on life tack vare er, varje dag en jävla fest varje dag så mycket kärlek varje dag blir hjärtat för stort för kroppen, varje dag är nyanser, toner, noter, musik och varje dag är att hitta hem, igen och igen och igen.

Intervjun med Tomas Brolin i Nöjesguiden var det sämsta och mest hånfulla skit jag någonsin läst. Hur kunde den publiceras? Hannes Dukler, du suger.