Någon spelar piano i huset mittemot, inte tillräckligt nära för att man ska kunna avgöra om det är förfärligt eller fantastiskt. Det är något som har låst sig igen. Gränsland. Ett sms kan göra mig knäckt, samma sak när blyertsspetsen bryts mitt i en mening. Jag hatar den här kylan. Andhämtningen som ökar takt i samma hastighet som pulsen stiger och allting runt omkring känns främmande. Tidningsurklippen och fotografierna på väggarna, mitt eget ansikte, tystnaden. Som om verkligheten är en film jag snabbspolar. Behöver känna något. Önskar mig en sommar bakåt, eller är det två, min tidsuppfattning är inte särskilt kronologisk, bara bilder. Steg i sandaler mellan Slottsträdgården och lägenheten vid Caroli City, mitt rum med röd fondvägg som rymde både mig och den dåvarande kärleken. Jo, två somrar bakåt. Trygghet sittandes på kalla metallstolar med fötterna i knävecken, stolarna placerade på en balkong med utsikt över stan. Myller av människor som passerade i mjukt morgonljus. Undrade alltid vilka ni var. I bakgrunden hände något jag inte hade kontroll över, än mindre kunde förutse. Hon bakade morotsbröd med ett vinglas i skafferiet.