P

Jag hade velat veta att sista gången var sista gången så att jag hade kunnat andas ut alla frågetecken, kyssa dina bortglömda leder, fånga upp mina egna drömmar längs sömmarna, memorera känslan av hur du kommer in i mig. Mina händer är inte tomma men ändå har jag ingenting kvar. Bara lamslagna sirener som ju varnat för just det här; att bli lämnad av något man ändå ska lämna, knappt välkända vägar men stigar man börjat trivas i.

Vi känner inte varandra men ändå känner jag dig, ditt rum, ditt piano och ditt eviga tedrickande. Vet att du föredrar mac framför pc och att jag älskar dina armar och din småkonstiga countrymusik. Du känner inte mig men du gillar mig, du vet inget om mig men anar att du skulle kunna tycka om mig, i alla fall mina cigaretter och min stelhet när du kommer för nära.

Vi är unga men vuxna och ändå så långt ifrån det där som alla vill ha. Men du har lärt mig något. Om människor och mig själv och brister jag kanske trots allt inte har. Och jag kommer att komma ihåg din rygg och din omvända karlavagn, ditt grepp om min kropp. Alla pussar på min hals och varje morgon mot din nacke innan den tiden på dygnet blev för svår.

Du säger att du behöver bygga på något och jag tror på dig. Tror på din möjlighet att göra exakt vad du vill, bli vad du vill, må som du vill. Jag tror på livet och det faktum att vi för det framåt med egna steg, att vi fångar våra drömmar med öppna händer - låter dem vara fria.

Imorgon när fåglarna tystnat ska jag tänka på juice och avocado, på sönderslumrade lakan och eftertänksamhet som halkat efter, verklighet som hinner ikapp och inte passar ihop med vår vardag. Ibland blir ett plus ett inte två, istället kanske lika med födelsemärken, tecken, tillfälligheter och plötsliga stjärnfall; korta, intensiva, rätt i stunden, men opraktiska, olämpliga och ibland bara vackra men inte perfekta. Som jag. Som du. Som livet och de speglar man möter och upptäcker sig själv i.

Fjärde maj fast för längesedan

Vi letar båda efter någon att fylla dagarna med, någon som kan ljuda fram de tysta andetagen, någon som håller våra tomma händer när hjärtat slår exakt såhär fort. Och jag inser långsamt, underbart långsamt - att alla ord har smakat som du på sistonde. Så jag tänker på alla skepp vi sänkt, alla möjligheter som du och inte jag bara struntat i och jag vet att närmre än vad vi är nu blir vi aldrig. Tidvattnet drar sig tillbaka, solen går i moln, alla färger mattas av, precis som vi alltid gör. Det är som att vara samma årstid i olika världsdelar, vi blommar aldrig samtidigt men krockar ibland, smälter ihop enbart för att splittras.

För jag är din vinter, din nivåskillnad, den som greppar dig, skakar dig, tröstar dig. Den du älskat en gång men aldrig igen. Du är min vår, min mörkaste hemlighet, den som fyller mig, förgyller mig, lyfter mig. Den jag förträngt gång på gång. Vi kommer aldrig längre än såhär, börjar om och slutar på samma plats, med samma kvävda andetag mot samma rodnande hals, samma händer mot samma kropp, samma lågmälda viskningar mot samma ånger. Jag har upplevt de här nätterna förut, där första och sista dansen alltid är din. De här nätterna där ingenting är mitt.