Sånt är livet och sen förändras det

Jag har tusentre frågor jag inte vill ha svar på men bara det faktum att dom finns och tar plats gör det mesta så mycket svårare. Jag vet inte om det här är bra för mig. Jag vet verkligen inte. Just nu vill jag bara ha miljöombyte och förändringar, vill vara på väg någonstans men istället mer än ett år kvar av gymnasiet och sen då. Alla dessa små bitar som inte kompletterar varandra på samma sätt som du inte kompletterar mig.
Rastlös och orolig.

Mamma har en ny pojkvän. Han är skallig. Man ska inte lita på skalliga män men han verkar snäll. Han var nervös och gav mig en present, jag sa tack och han sa tack själv, för vadå frågade jag, jag vet inte sa han, sen skrockade han lite och fortsatte med sitt korsord. Det ska nog gå bra det här.
Bara för att hennes förra var.. ja. Det finns inte ord. Vilken jävla klyscha. Men det finns faktiskt inte det. Det där med tillit och människor.
En enskild människa kan förstöra hela ens liv. Jag trodde aldrig på det, men sen kom hösten 2004. Jag skulle vilja berätta det för honom, men jag vill aldrig mer behöva se honom. Hoppas han är nöjd. Alternativt lever med obeskrivlig ångest och ånger och får äta bulgur resten av sitt liv.
Fint pris... No. 1 cunt. Det kan jag nog ta. Min empati är stor och det får plats rätt mycket i mitt hjärta. Men jag hittar ingen medkänsla när det gäller honom. Jag har tyckt synd om honom så att det räcker. Det kvittar hur sjuk han är, det spelar ingen roll för mig. Jag och min familj är bara några i massan av människor som han hjälpt till att skada för livet. Jag skulle kunna förlåta honom. Men jag vill inte.