I'd be surprisingly good for you

Det är som jag skrivit innan, våren gör allt tydligare och det är inte bra. Alla färger blir skarpare, alla linjer lättare att urskilja, ljuset svårare att gömma sig från. Bristerna och felen hamnar i fokus, inget höstmörktfilter som kan sudda bort de skavanker som inte kan döljas. Jag hatar felen, särskilt mina egna. Skulle vilja gå in och ändra, säga vad som får finnas och vad som inte hör hit. Vill samtidigt sluta vrida och vända på mig själv, sluta studera varje vinkel av min kropp för att sen möta min egen blick i spegeln och se paniken. För det klär mig inte att bete mig såhär. Det klär ingen att dra upp vad som begravts för längesedan. Jag har sagt hejdå till avskyn av den enkla anledningen att jag inte är förälskad i den längre. Inte som förr. Jag duger. Jag duger. Jag duger. Jag duger. Det är så lätt att hitta in i de spår jag kan så väl, följa upptrampade fotspår från ben som var tunnare än vad mina är nu.

Hur kan man vara bra för någon annan när man inte ens är bra för sig själv. Jag gör mig själv galen, seriöst. Jag vill fan göra slut.