Och allt det som var heligt en gång är plötsligt så enkelt att förneka. Alla löften om bättring, om förändring, om respekt, allt är bara tomma livlösa ord jag uttalat i dimman av otaliga nätters smutsiga lakan. Dom som var hjältar förut har tappat sin glans och kommer aldrig få veta hur mycket jag hoppats. Istället ännu en gång lukten av locktången som svalnar i hallen en lördagkväll, vinglas vars innehåll sveps alldeles för fort, höga klackar som ekar i trapphuset och morgondagen som aldrig kommer.

Och det lyser så iskallt konkret över skrynkliga strumpbyxor vid fotändan av en säng när man ser dom med nyvakna ögon. Morgonen blir till resterna av ännu ett felsteg, vittne till ännu en klänning som aldrig kommer användas igen och mottagare för ekande viskningar. I huvudet alla dessa trötta mjuka ord jag aldrig skulle lyssna på igen. Täcket minns hans hårda händer.