Jag önskar att jag hade mer tålamod. Lite mer tilltro till verkligheten och alla sätt att förhålla sig till den. Istället är allt bara en vilande insikt om att det kan aldrig bli värre. För det har redan varit värre. Vad jag än känner så har jag redan känt det förut. Det gör så ont när det greppar mig, som tusen nävar som knyter sig runt ett hjärta som ständigt kämpar för att ta sig ut. Minnet av ett liv som är nerslaget, en förebild som är utslagen och jag som alltid är så innerligt trött. Ständigt dessa böner om att någon gång komma vidare, om att kunna säga makten är din, makten, härligheten och allt jävla allting är ditt. Att någon gång bli ny, ren och stark. Inte detta trötta halvläkta sinne som tynger mig, inte dessa skulderblad med romaner av gamla sorger skrivna längs ryggraderna. Jag läker i stumma sekunder under någons helande händer men blir lättad varje gång han går. Mitt inre är resterna av hennes sammanbrott. Allt som finns kvar är foton som ingen minns när de togs.