Dagarna blir till mörka olåsta rum. Lite mer formlösa, lite suddigare i konturerna. Som andetag vars vinterrök löses upp och försvinner. Marginalerna mellan oss är så outnyttjade.

Det är vinter nu och det gör det ännu tråkigare att sakna dig.

Avståndet tydliggör alla de tusen sätt som du inte är min på och kvar är bara kalla kvällar och avslutade telefonsamtal. Våra stundtals sorglösa röster som rör sig genom landet. På väggarna spår av drömmar som gått sönder under nattens slagsmål med minnena. Rester som splittras i första steget ut genom dörren. Frostiga morgnar i olika städer, vi delar ingenting. Du lämnar mig med timtals mellanrum och alldeles för mycket tid att undra. Och glömma.

Och börja om igen.