Pa vift

Just nu sitter jag pa ett varmt internetcafe ikladd hotpants, linne och svettig hud. Efter tre natter i Bangkok akte vi buss mot Laos och huvudstaden Vientiane. Bangkok var som en bitchslap rakt i ansiktet med sitt hoga tempo, varme och trafik fran alla hall utom det ratta. Efter en dag hade man vant sig och hunnit bli kar i farsk ananas uppskuren direkt pa gatan, foralskad i de sma gatustanden dar grillade syrsor varvas med varrullar, klanningar och tyger. I Vientiane stannade vi inte mer an de timmar det tog att vanta pa nasta buss darifran, vidare mot Vang Viet dar vi ar nu. Vang Viet ar verkligen helt fantastiskt, och till skillnad fran Bangkoks kaftsmall ar Vang Viet mer som en smekning over kinden. Hotellen ar sma och mysiga, har finns en lang flod med latta strommar kantade av barer med sma cabanas. Huvudgatorna ar fyllda av sma butiker dar du maste ta av dig skorna och restaurangerna erbjuder alla samma sak, fruktshakes, fruktsallad och diverse ris och nudelratter. Pa cafeerna har de soffor med kuddar och filtar som du ater din mat i och pa tvapparaterna pa cafevaggarna visar de reruns av Vanner.
Min morgon bestod av att hoppa i en klanning, ga utanfor hotellet, over gatan, lagga mig i en soffa och sorpla i mig bananshake och morna mig till nagra avsnitt av Vanner, for att darefter ga 200 meter till floden och lagga mig pa en bambuplatta. Efter ett tag kom tva pojkar i sjuarsaldern fram for att visa oss krabborna de fangat, langsamt lyfter de pa stenarna i floden och blixtsnabbt kupar de handerna och plockar upp dom. Darefter rycker de utan att blinka av benen pa dem. Nagra av benen kastade de pa mig medan de skrattade at hur hapna vi blev at deras benryckande. De larde oss nagra ord pa Lao ocksa, vi ritade olika bilder och sa sa de vad det hette. Fisk heter Baa. Vatten Nam. Jag alskar Laos. Igar hade jag vattenkrig med nagra andra sma barn vi floden. Dom var valdigt duktiga pa det har med att kasta tang. Den yngsta fejkade ett kast medan den aldre dramde tang allt vad han orkade pa mig. Anja och jag jagade dom genom vattnet samtidigt som vi gjorde monsterljud.

Imorgon ska vi ut och ga i grottor, bada i vattenfall och aka i tubes over floden.

Det ar sa lugnt har. Jag ar lugn har. Jag har det bra.

Igen

Som översvämmade öar tycks fast mark vara alldeles för långt borta. För långt borta för viskningar, för lena kinder, för händer och hud. Kvar finns fingrar vars leder bara vävt lögner som leder – ännu längre bort. Skuggfria dagar fattas mig och jag ser mest svarta hål, vid sidan av gömda lögner i uttorkad jord. Allt vi har är tysta steg och dagar vi liknar vid vår.

Det påminner om ett pussel, dina impulsiva intryck bredvid mina drömmar. Ideér om att bli älskad av ett öppet hjärta, fasthållen av en öppen famn, fångad i öppna händer, gömd i stängda rum, okysst igen, orörd igen. Glömd igen.

En tankspridd försäkring om att varje åsamkad smärta kommer att komma tillbaka till mig, jaga fatt i mig, dra ner mig. Påminna mig om vem jag är.

Jag har aska och stoft där jag borde ha något varmare, som om jag tröttat ut varje liten låga, som om all substans bara flytt, allt väsentligt vänt sig om för att jaga glöd någon annan stans. Det är unga intryck men dom består, dessa tidvisa envisa tidvatten som dränker mig.

Under ytan allting glasklart. En önskan om att vara ringar på vatten. Att lätt ebba ut. Lätt formas om. Börja om.

Som allt jag vill. Ny igen. Oskyldig igen. God igen.

I can't remember how we got to where we are

I see you everywhere around, I hear your voice in every sound, samma ord som så många gånger förut. Åtta dagar kvar till tur och retur bangkok med ansikten jag älskar mer än livet, eller i alla fall lika mycket, eftersom det är deras röster som gör mitt till vad det är. Mitt i all tumult har jag lugn och ro i en trygghet så få förunnade att jag ibland undrar vad jag gjort för att förtjäna den. Finstämda toner, gitarrsolon, så många sånger jag skulle kunna svära på bara handlar om oss. Det är så lätt att glömma bort såhär bland alla lögner, bland alla misstag, bland all ånger, att föreställningen om perfektionen ändå måste innebära att himlen trots allt är en plats på jorden.

Hela världen är så underbar

1 mars

Molnen ser ut som monster men i skuggan av skammen ser man ändå ett litet ljus. Som vilsna skepp i vilda vindar tappar vi bort varandras andetag. Fumlar efter glöd, efter ledtrådar till hur man lever bara lite bättre än så här. Vi är unga navigationssystem utan funktion och sans, som ensamma fyrar som leder oss om inte närmre så bara lite längre bort. Längtan bara en parentes i den här novellen som är livet, sagan om kärleken till allt som känns. Trots odjur i natten och liv man inte bett om är vi blod, kött, tårar och kyssar, berättelser om varje tokig idé vi tar oss för. Flickor som tar varandras händer, pojkar med mjuka läppar som smeker ens hals, nattliga eskapader som leder åren härifrån och bort från allt som var lucky strike och demonstrationer. Vi blir äldre, visare, starkare, stabilare, säkrare på styrkan i att våga vara allt det där man skäms för; sårbar, dum, naiv, oförutsägbar. Sanningen har alltid kommit i flera versioner, som en bok vars blad tolkats ut och in. Känslor bara en täckmantel för förälskelsen; insikten om att hitta hem bara är en omväg, bara en omskrivelse av verkligheten.

karma

Sulan sa till mig att träffa vattenpölen. Jag missade den och landade raklång på Möllevångsgatan. Kan ha varit payback för att jag petade honom i näsan med ett pappersplan.