1 mars

Molnen ser ut som monster men i skuggan av skammen ser man ändå ett litet ljus. Som vilsna skepp i vilda vindar tappar vi bort varandras andetag. Fumlar efter glöd, efter ledtrådar till hur man lever bara lite bättre än så här. Vi är unga navigationssystem utan funktion och sans, som ensamma fyrar som leder oss om inte närmre så bara lite längre bort. Längtan bara en parentes i den här novellen som är livet, sagan om kärleken till allt som känns. Trots odjur i natten och liv man inte bett om är vi blod, kött, tårar och kyssar, berättelser om varje tokig idé vi tar oss för. Flickor som tar varandras händer, pojkar med mjuka läppar som smeker ens hals, nattliga eskapader som leder åren härifrån och bort från allt som var lucky strike och demonstrationer. Vi blir äldre, visare, starkare, stabilare, säkrare på styrkan i att våga vara allt det där man skäms för; sårbar, dum, naiv, oförutsägbar. Sanningen har alltid kommit i flera versioner, som en bok vars blad tolkats ut och in. Känslor bara en täckmantel för förälskelsen; insikten om att hitta hem bara är en omväg, bara en omskrivelse av verkligheten.