Igen

Som översvämmade öar tycks fast mark vara alldeles för långt borta. För långt borta för viskningar, för lena kinder, för händer och hud. Kvar finns fingrar vars leder bara vävt lögner som leder – ännu längre bort. Skuggfria dagar fattas mig och jag ser mest svarta hål, vid sidan av gömda lögner i uttorkad jord. Allt vi har är tysta steg och dagar vi liknar vid vår.

Det påminner om ett pussel, dina impulsiva intryck bredvid mina drömmar. Ideér om att bli älskad av ett öppet hjärta, fasthållen av en öppen famn, fångad i öppna händer, gömd i stängda rum, okysst igen, orörd igen. Glömd igen.

En tankspridd försäkring om att varje åsamkad smärta kommer att komma tillbaka till mig, jaga fatt i mig, dra ner mig. Påminna mig om vem jag är.

Jag har aska och stoft där jag borde ha något varmare, som om jag tröttat ut varje liten låga, som om all substans bara flytt, allt väsentligt vänt sig om för att jaga glöd någon annan stans. Det är unga intryck men dom består, dessa tidvisa envisa tidvatten som dränker mig.

Under ytan allting glasklart. En önskan om att vara ringar på vatten. Att lätt ebba ut. Lätt formas om. Börja om.

Som allt jag vill. Ny igen. Oskyldig igen. God igen.