Det handlar om att falla, om att ramla och trilla och leta efter något att kunna greppa om. Jag hittar inget annat än din midja, som mina ben släppt för längesen.

Jag tänker på dig ibland, tänker på oss och jag undrar om hon viskar baby på samma sätt som jag gjorde, jag undrar om hon smeker din hals. Kysser hon dina fingrar? Gör hon det? Viskar hon baby?

Marken har kommit så nära, står stadigt med fötterna på jorden, ändå finns det lakan som gör mig yr, bomull och sköljmedel som under huden veckar sig. Invecklad.

Viskar hon baby när hon är under dig? Skrattar du med henne som du gjorde med mig? Är det samma sak? Känns vi likadant?

Det tar slut men ändå är det aldrig över, det blir natt och sen blir det dag igen.

Jag var i ännu värre skick när du gick än när du kom.

365

Trehundrasextiofem dagar är alldeles för lång tid och det är i så många dagar som jag känt dig. Något förändrade mig i november och jag hade gärna velat skylla på dig. Du tände alla eldar, brände alla broar, satte allting på spel och visade mig allt som jag alltid trott att jag inte vill ha. Trehundrasextiofem dagar är alldeles för lång tid och det är i så många dagar som jag känt dig. Det är i så många dagar som något fattats mig. Det har aldrig varit du, bara något, ett tryck runt mina axlar en knuten näve, ett hastigt andetag, en insikt bara en känsla. Tickade minuter som räknar ner mot ännu en natt utan någon som inte kan somna utan mig. Sekunder som tillsammans bara bildar den enhet av tid som passerat utan modet att låta någon fylla mellanrummen. Det handlade aldrig om dig bara om mig och om vad jag inte klarar. Aldrig aldrig du. Det har aldrig varit du. Bara jag.

November

Som sånger som sjungits så många gånger förr upprepar sig historien och jag försöker börja skriva igen. Försöker forma om vad som redan verkar förutbestämt. Fem månader har passerat och fast att tiden gått fort känns studentmössans sammetsyta avlägsnare än den gjorde första gången jag satte foten innanför skolväggarna. Jag börjar bli äldre och den tryckande känslan av att jag borde vara på väg någonstans ger mig panik. Jag börjar bli äldre och det känns som om jag sitter fast. Utanför fönstret ter sig Malmös gator som vallgravar och jag måste slå mig fri. Jag börjar bli äldre, rastlösare och så oändligt trött på mig själv. Samma känsla i samma månad fast inte i samma år, det är något med luften omkring mig som bestämt sig för att riva upp trehundrasextiofem-dagar gamla sår.