Ja gällande förra inlägget då. Läser Oscar Wildes A Picture of Dorian Gray i skolan och den ska vara utläst till imorgon, jag började läsa en aning sent så har suttit med bokjäveln varenda ledig stund den här helgen. Till sist började jag ana dolda budskap i boken, budskap menade till mig typ, som föregående citat, jag har halmhår liksom. Och är jävligt sentimental. Som tur är har jag läst ut boken så nu blir det inte mer sådant.

Ni vet när man står i duschen och väntar på att vattnet ska bli riktigt varmt, dom sekunderna brukar kännas som två evigheter men idag var jag så uppfylld av tankar angående brinnande hat att det gick sjukt fort. Hatet har lagt sig nu efter en kvart sittandes i badkaret med vattnet på. Började tänka på kinesisk vattentortyr efter ett tag och kunde inte slappna av. Jävla gissel.

"Then he lit a cigarette, and flung himself down on the sofa.
'Never marry a woman with straw-coloured hair, Dorian,' he said, after a few puffs.
'Why Harry?'
'Because they are so sentimental.'"

Fötter och sånt

Hej hej! Sitter här och tinar mina händer. Vädergudarna kände för att strö salt i mina redan vidöppna sår och kramade ännu lite mer regn ur molnen när jag cyklade hem från Anja. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Livet alltså. Köpte nya solglasögon idag. Har på mig dom nu. Feeling hot i mina "solisar". Hatar det jävla ordet. Anyhow, det jag skulle berätta om; Idag när jag var hos Anja så behövde jag kissa, så gick jag då och skulle göra det, när jag satt där och dinglade med benen (well nästan) så såg jag en skrämmande syn i spegeln. Ja familjen Bohlin har liksom en spegel placerad på väggen mittemot toalettstolen, det är helt sick, I know! Vem vill se sig själv i ögonen när man kissar liksom! Not me! Men i alla fall, jag tittar på mina fötter i spegeln och blir typ mörkrädd. Mina fötter är så jävla fula, jag visste detta redan innan, men det som caught my eye like never before var alltså längden på mina tår, att dom faktiskt är så sjukt långa, dom är helt bisarra. Det är som fingrar fast på en fot. Jag tror det är anledningen till att ingen blir kär i mig, tänk efter liksom, Askungen hade fötter modell petite och lyckades klämma in dom i en fucking glassko. Mission jävla impossible säger jag bara, skulle vilja se Tom Cruise lyckas med det. Tror knappast Törnrosa eller Snövit hade fötter i stil med mina heller, det verkar inte så i alla fall, så som dom dansar över ängar och sånt. Nu ska jag lägga mig och se på Friends och vara jävligt tacksam över att jag i alla fall står med båda jättefötterna stadigt på jorden.

Det är så jävla grått ute. Grått ute grått inne liksom. Hej hej rolig tjej. Känner mig grå. Feeeeling bluuuuue. Feeling August.

Förra texten hittade jag på min dator nyligen. Det är ungefär ett och ett halvt år gammal och jag skrev den innan jag blev cynisk och bitter. Typ. Rätt underhållande i alla fall.

Narcisissa

Mina tår är iskalla och det känns som om jag frusit sedan den dagen jag föddes. Kroppen blir till is precis som allting runt omkring och inuti. Det enda jag hör är ljudet av att inte höra din röst. Jag undrar hur jag hamnade här, i den här situationen, hur mina axlar hamnade så högt upp och hur den där enorma energin jag brukade leva på började att försvinna. För den försvinner. Jag känner hur jag förlorar något som hela tiden varit en stor beståndsdel av mig själv. Förlorar ryggrad, tappar mig själv på mod och kvar finns bara ett skal som inte ens jag har lust att lära känna. Kan man lägga skulden på någon? Finns det någon skuld? Och i så fall, är den min? Vems fel är det att jag inte känner igen blockeringen jag lagt på mig själv? Jag har lagt locket på när det gäller allt, orden som brukade svämma över har sinat bort, skrattet som brukade eka så att andra blev irriterade har klingat ut och kroppen som brukade röra sig som jag ville med vem jag ville har blivit osäker och en fiende. Jag brukar se in i mina egna ögon när jag ser mig i spegeln, verkligen tittar rakt in i mig själv och jag klarar det aldrig mer än i några sekunder. Jag kan inte möta den där blicken, vill inte vara den där flickan jag ser, vill inte ha gjort det hon gjort, sagt det hon sagt, älskat som hon älskat. Jag börjar alla meningar med jag, medveten om min egen narcissism, jag älskar att jag hatar men avskyr apatin. Det svämmar över här inne men ingenting annat än insikten drunknar. Tappar bort den någonstans mellan hjärta och disco. För visst var det så det hette? Visst är det där jag är? Mitt i mellanrummet mellan ytterligheterna som ingen utav oss kan kalla för hem.

Du hade ekvatorn i ditt leende och förde med dig både Celsius och Fahrenheit (2004)

Men du, jag tänder på smärta,
och ingenting värker som du.

Mesigheten och jag

Det finns inte så många saker jag ångrar. Mer än mitt gymnasieval. Jag hittade den perfekta linjen, problemet var bara att skolan låg placerad i Stockholm. Täby närmare bestämt. När jag gick till pappa med beslutsångest sa han bara enkelt, ja men flytta då. Men jag vågade inte. Vilket fick resultatet att jag struntade i att söka en linje med bland annat litterär gestaltning, teaterkunskap, litteraturvetenskap och idehistoria på kursplanen till förmån för samhällsprogrammet på Heleneholm där jag har Geografi B som obligatorisk kurs. Jag är en idiot. Jag kommer ångra mig för alltid. Om några söta femtonåringar läser detta så observera sensmoralen i det här inlägget: Var ingen pussy.

Kanal 6

Asså var har Ztv tagit vägen? Varför är fula kanal 6 där nu? Jag tittar inte på TV så mycket så är lite efter med det här. Vem vill kolla på kanal 6 liksom? Deras dragplåster är för fan Peter Siepen. Och en brud i byxor med boot cut.

LISTAN

Lista på saker jag förundras över:

1. Lottens rolighet. Igår på bussen yttrades följande:

Lotten: Jag har hört att dvärgar kan få bidrag från staten, typ dvärgbidrag.

Resten: Vaaaa, haha men varför det? Vad behöver dvärgar bidrag till?

Lotten (tvekar ett tag): Jaa.. men typ.. Till en liten cykel.

2. Klänningens suveränitet.

Satt i handduk efter duschen och konstaterade snabbt att jag liksom inte riktigt orkade klä på mig. Släpade mig ändå till garderoben och drog ut en klänning. Kände mig helt förbluffad över att jag liksom var färdigklädd på tre sekunder.

3. Det faktum att Josefin och jag sa hejdå för tre minuter på grund av att vi båda behövde plugga. Vuxenpoäng.

4. Manges kompispris på öl.

5. Antalet jordnötsbågar Andre kastade på mig igår.

6. Att jordnötsbågar är ett ord.

7. Den här konversationen:

Daniel (ökänd för sin antifeminism och asfull): Redan första gången jag träffade Linn tyckte jag hon verkade vara en smart tjej.

Micke: Var det bara för att vi kallade henne för ett killnamn?

Vilket leder in mig på punkt 8

8. Att jag blivit kallad för Glenn av Micke, Axel, Axel och Andreas i 4 år.

9. Att sommaren tog slut idag.

10. De oändliga sidor jag har kvar att räkna inför det nationella provet i matte B. Provet som så att säga avgör min framtid. Inte fullt så dramatiskt kanske. Men nästan. Jävligt sjukligt nästan.

Någon skrev och efterlyste rytmen och jag kan inte svara mer än att jag glömt den någonstans. Tror att den försvann hemma hos dig, någonstans mellan dina väggar, din säng, den nya luften och dig och mig. Det är något som saknas hos mig nu, skulle inte säga att det är du, skulle inte säga att det handlar om något jag vill ha tillbaka, skulle bara säga att något har förändrats. Jag tappade mig själv hos dig, förlorade mig lite i dig och jag är någon annan nu. Det är inte tragiskt och det gör mig inte ledsen, jag tror att jag saknar mig som jag var då, men tycker om mig som jag är nu. Det är kallt att vara ensam och det är kylan som måste bort, vill hitta takten igen, hitta tempot som fallit ur fas. Samla ihop de bitar som en gång var min puls, fixera blicken på vad jag kan se. Jag kan inte be om ursäkt för vem jag är längre, vill inte bli någon av Hagmans skugglegender, vill inte vilja så mycket, vill inte vilja vara nära, har viljan att vilja tills energifält blir till mörker, men mest av allt vill jag ändå sluta tänka på att det funnits en tid då jag kunnat offra nästintill allt för att få hitta den där rytmen tillsammans med dig.

Come what may och så

Har tittat på Moulin Rouge nu för kanske femte gången. Egentligen är väl inte det något man ska tala högt om, typ Moulin Rouge, rapar, svett och könshår är väl ämnen man helst inte ska beröra in public, men alltså, jag älskar ju den filmen? Fast jag tror att den förstört min syn på kärlek lite. Jag vill ju bara ha den där sortens kärlek nu, den där "kärlek är syre klättra upp i eiffeltornet". Varför händer inte sånt mig? Måste jag åka till Paris och bli prostituerad? För jag orkar typ inte det. Kanske måste börja dricka mer absinth och bli kär i nån svår "poet" jag kan leta upp från Fridhems skrivarlinje. Herregud.

Tänker inte bli kär igen förrän det är i nån som skriver låtar om mig och vill hindra mig från att giftas bort med en ond hertig. Behöver lite spänning. Tror jag måste bli rödhårig igen också. Satine är det i filmen and she gets all the passion.

If I could I would

Om jag kunde skulle jag sluta tänka såhär. Vill vara någon annan, vill vara det slutgiltiga svaret och lösningen men vi lämnar det här och sen går vi väl vidare utan att egentligen röra oss härifrån.

Solen är ett jävla mirakel och nu ska jag se på Grey's Anatomy och tänka på junijuliaugusti fast inte som i sången.

Asså inte för att vara sån men jag tänker citera Carrie i SATC nu. "Sometimes you just need someone to stand still with."

Känns som att jag tappar orden tappar förståndet tappar fokus. Fram bak steg åt vänster sen rakt fram, inget leder mig ändå till något konkret, inget leder fram till några sanningar, några enkla svar som tyst kan viskas in i mitt öra och sen landa tryggt i kroppen. Jag hittar inte hem, så känns det, exakt så som att jag gått vilse. Fasta punkter fasta punkter fasta punkter. Han sa något om emfas innan, och i så fall är det här en emfatisk omskrivning, det jag vill framhålla borde komma först, men det som jag prioriterar är utom räckhåll, egentligen inte mer än minuter bort men vänder ändå upp och ner på verkligheten. Hade jag orkat, kunnat, vetat hur hade jag gett upp, lagt ner, lämnat henne och gått vidare, men man kan inte riva upp sin egen bröstkorg och trampa på innehållet, det finns någon sorts överlevnadsinstinkt som kämpar emot säger att hoppas tills du kvävs för att sen lära dig leva med någon annan, förslagsvis dig själv, så som jag börjar inbilla mig att jag kanske kommer kunna en dag. Vi är så pyttesmå i perspektivet jag fick igår och att gud inte finns, det borde vara självklart nu.

Appropå något helt annat:
(Det är du som upplyfter mig. Den där solen du pratar om, du får den att vända på dygnet ibland.)

Har planer på att spela in några uppföljare till Korpen flyger. Titlar som Korpen buklandar och Korpen häckar kan ju inte annat än slå. Stort.

Har haft svenska nu. Vi såg klart Korpen flyger. Korpen flyger är en filmatisering av det medeltida livet på Island. Vi snackar blodshämd. Jävligt mycket blodshämd, dåliga slagsmålsscener med järnknivar och orange blod. Och rent allmänt en massa medeltid, korpar och Oden och fåordiga dialoger på isländska. Vikingarna var tydligen smutsiga back in the day. Korp heter Korpyr på medeltida isländska. Jag vill aldrig mer behöva genomgå the pain av att behöva se sådan här jävla skit en gång till.

Mormor och Linn

Var och fikade med Anja på Bagericafeet idag när mobilen ringde, mormors mobil stod på displayen. Mormor ringer inte ofta. Mormors mobil är överhuvudtaget sällan på eftersom Morfar tror att det kostar att ladda batteriet. När han kopplar laddaren till mobilen står det nämligen det engelska ordet för ladda, "charging".
Efter att ha klarat av hälsningsfraserna frågade hon när det nu är jag fyller år, vilket är den tredje juni. Ungefär så här lät det:

- När var det nu du fyllde år, den tredje eller den fjärde?
- Den tredje..
- Ja, den fjärde ja.
- Nej den tredje!
- Ja den tredje ja, men oj det är ju redan på onsdag..
- Nej, den tredje juni, inte maj..
- Ja den tredje juli ja.
- Nej, den tredje juni!