Känns som att jag tappar orden tappar förståndet tappar fokus. Fram bak steg åt vänster sen rakt fram, inget leder mig ändå till något konkret, inget leder fram till några sanningar, några enkla svar som tyst kan viskas in i mitt öra och sen landa tryggt i kroppen. Jag hittar inte hem, så känns det, exakt så som att jag gått vilse. Fasta punkter fasta punkter fasta punkter. Han sa något om emfas innan, och i så fall är det här en emfatisk omskrivning, det jag vill framhålla borde komma först, men det som jag prioriterar är utom räckhåll, egentligen inte mer än minuter bort men vänder ändå upp och ner på verkligheten. Hade jag orkat, kunnat, vetat hur hade jag gett upp, lagt ner, lämnat henne och gått vidare, men man kan inte riva upp sin egen bröstkorg och trampa på innehållet, det finns någon sorts överlevnadsinstinkt som kämpar emot säger att hoppas tills du kvävs för att sen lära dig leva med någon annan, förslagsvis dig själv, så som jag börjar inbilla mig att jag kanske kommer kunna en dag. Vi är så pyttesmå i perspektivet jag fick igår och att gud inte finns, det borde vara självklart nu.

Appropå något helt annat:
(Det är du som upplyfter mig. Den där solen du pratar om, du får den att vända på dygnet ibland.)