Någon skrev och efterlyste rytmen och jag kan inte svara mer än att jag glömt den någonstans. Tror att den försvann hemma hos dig, någonstans mellan dina väggar, din säng, den nya luften och dig och mig. Det är något som saknas hos mig nu, skulle inte säga att det är du, skulle inte säga att det handlar om något jag vill ha tillbaka, skulle bara säga att något har förändrats. Jag tappade mig själv hos dig, förlorade mig lite i dig och jag är någon annan nu. Det är inte tragiskt och det gör mig inte ledsen, jag tror att jag saknar mig som jag var då, men tycker om mig som jag är nu. Det är kallt att vara ensam och det är kylan som måste bort, vill hitta takten igen, hitta tempot som fallit ur fas. Samla ihop de bitar som en gång var min puls, fixera blicken på vad jag kan se. Jag kan inte be om ursäkt för vem jag är längre, vill inte bli någon av Hagmans skugglegender, vill inte vilja så mycket, vill inte vilja vara nära, har viljan att vilja tills energifält blir till mörker, men mest av allt vill jag ändå sluta tänka på att det funnits en tid då jag kunnat offra nästintill allt för att få hitta den där rytmen tillsammans med dig.