Narcisissa

Mina tår är iskalla och det känns som om jag frusit sedan den dagen jag föddes. Kroppen blir till is precis som allting runt omkring och inuti. Det enda jag hör är ljudet av att inte höra din röst. Jag undrar hur jag hamnade här, i den här situationen, hur mina axlar hamnade så högt upp och hur den där enorma energin jag brukade leva på började att försvinna. För den försvinner. Jag känner hur jag förlorar något som hela tiden varit en stor beståndsdel av mig själv. Förlorar ryggrad, tappar mig själv på mod och kvar finns bara ett skal som inte ens jag har lust att lära känna. Kan man lägga skulden på någon? Finns det någon skuld? Och i så fall, är den min? Vems fel är det att jag inte känner igen blockeringen jag lagt på mig själv? Jag har lagt locket på när det gäller allt, orden som brukade svämma över har sinat bort, skrattet som brukade eka så att andra blev irriterade har klingat ut och kroppen som brukade röra sig som jag ville med vem jag ville har blivit osäker och en fiende. Jag brukar se in i mina egna ögon när jag ser mig i spegeln, verkligen tittar rakt in i mig själv och jag klarar det aldrig mer än i några sekunder. Jag kan inte möta den där blicken, vill inte vara den där flickan jag ser, vill inte ha gjort det hon gjort, sagt det hon sagt, älskat som hon älskat. Jag börjar alla meningar med jag, medveten om min egen narcissism, jag älskar att jag hatar men avskyr apatin. Det svämmar över här inne men ingenting annat än insikten drunknar. Tappar bort den någonstans mellan hjärta och disco. För visst var det så det hette? Visst är det där jag är? Mitt i mellanrummet mellan ytterligheterna som ingen utav oss kan kalla för hem.