Vattnet kokar medan du säger allt jag vill och inte vill höra. Du är att bli bländad av gatubelysning, känslan av ljuset och smärtan på en och samma gång. Det slår mig hur det vore värt alla risker att en gång för alla berätta hur du är allt. Början på alla sånger. Slutet på allt jag någonsin berättat. Alla dessa sagor jag läst som berättat om en räddande riddare och sånger om perfektion och paradis. Först nu blir det logiskt hur allt är lögn. Du är långt ifrån felfri. Egentligen så full av fel att det borde släcka allt annat. Men så är du ju felen. Är all imperfektion som bildar perfektionen. Och får mig att sakna dig. Längta dig. Dina brister fattas mig. Och dämpar allt annat. Ingen annan har någonting när jag jämför med tonerna som spelas i mig när du är här.