Jag är så lik min mamma. Har alltid velat vara lik henne. Håller cigaretten på samma sätt när jag röker. Klär mig i samma humor. Rädslan ligger i hennes svagheter. Skräcken i att kanske, kanske bär jag dom också. Och jag vet att kostymer är så lätta att byta, men min sitter i huden. Jag har vuxit i den. Vuxit i henne.

Det är så svårt att förklara en känsla. Särskilt när det är jul. Och allt liksom stannar i kylan. Jag spelar little drummer boy och sen the smiths och vart är jag på väg. Hela min inställning till livet grundar sig på tanken att det finns ett facit. En mening och ett rätt svar. Tron att jag hör hemma på ett visst ställe. Någonstans är mitt någonting. Och jag är så rädd att missa det.