P

Jag hade velat veta att sista gången var sista gången så att jag hade kunnat andas ut alla frågetecken, kyssa dina bortglömda leder, fånga upp mina egna drömmar längs sömmarna, memorera känslan av hur du kommer in i mig. Mina händer är inte tomma men ändå har jag ingenting kvar. Bara lamslagna sirener som ju varnat för just det här; att bli lämnad av något man ändå ska lämna, knappt välkända vägar men stigar man börjat trivas i.

Vi känner inte varandra men ändå känner jag dig, ditt rum, ditt piano och ditt eviga tedrickande. Vet att du föredrar mac framför pc och att jag älskar dina armar och din småkonstiga countrymusik. Du känner inte mig men du gillar mig, du vet inget om mig men anar att du skulle kunna tycka om mig, i alla fall mina cigaretter och min stelhet när du kommer för nära.

Vi är unga men vuxna och ändå så långt ifrån det där som alla vill ha. Men du har lärt mig något. Om människor och mig själv och brister jag kanske trots allt inte har. Och jag kommer att komma ihåg din rygg och din omvända karlavagn, ditt grepp om min kropp. Alla pussar på min hals och varje morgon mot din nacke innan den tiden på dygnet blev för svår.

Du säger att du behöver bygga på något och jag tror på dig. Tror på din möjlighet att göra exakt vad du vill, bli vad du vill, må som du vill. Jag tror på livet och det faktum att vi för det framåt med egna steg, att vi fångar våra drömmar med öppna händer - låter dem vara fria.

Imorgon när fåglarna tystnat ska jag tänka på juice och avocado, på sönderslumrade lakan och eftertänksamhet som halkat efter, verklighet som hinner ikapp och inte passar ihop med vår vardag. Ibland blir ett plus ett inte två, istället kanske lika med födelsemärken, tecken, tillfälligheter och plötsliga stjärnfall; korta, intensiva, rätt i stunden, men opraktiska, olämpliga och ibland bara vackra men inte perfekta. Som jag. Som du. Som livet och de speglar man möter och upptäcker sig själv i.