Fjärde maj fast för längesedan

Vi letar båda efter någon att fylla dagarna med, någon som kan ljuda fram de tysta andetagen, någon som håller våra tomma händer när hjärtat slår exakt såhär fort. Och jag inser långsamt, underbart långsamt - att alla ord har smakat som du på sistonde. Så jag tänker på alla skepp vi sänkt, alla möjligheter som du och inte jag bara struntat i och jag vet att närmre än vad vi är nu blir vi aldrig. Tidvattnet drar sig tillbaka, solen går i moln, alla färger mattas av, precis som vi alltid gör. Det är som att vara samma årstid i olika världsdelar, vi blommar aldrig samtidigt men krockar ibland, smälter ihop enbart för att splittras.

För jag är din vinter, din nivåskillnad, den som greppar dig, skakar dig, tröstar dig. Den du älskat en gång men aldrig igen. Du är min vår, min mörkaste hemlighet, den som fyller mig, förgyller mig, lyfter mig. Den jag förträngt gång på gång. Vi kommer aldrig längre än såhär, börjar om och slutar på samma plats, med samma kvävda andetag mot samma rodnande hals, samma händer mot samma kropp, samma lågmälda viskningar mot samma ånger. Jag har upplevt de här nätterna förut, där första och sista dansen alltid är din. De här nätterna där ingenting är mitt.