Lyssnar på musik från förr och får upp minnesbilder av människor jag glömt bort i vad som är någon form av ny vardag. Människor jag älskat. Huvuden i mitt knä på Knutpunkten i Helsingborg, ihopträngda i en fotoautomat, delad fotoremsa med bilder där bara våra hår syns. Jag var mörkhårig då. It's not me being small, it's you you're tall och sommaren och ett liv som inte hunnit bli svårt. Vad visste jag om smärta då, ingenting och ändå uppfyllde den mig. Tretton år och ständigt så ledsen mitt i all min glädje, fjorton år och vilse som alla andra, övertygad om min egen olycka trots att den inte var större eller mörkare än någon annans. Ett hjärta som var lite kantstött och jag trodde att jag aldrig kunde bli kär igen, tidiga tonår och smala armar, patetiska ärr och min inbillning och mitt sökande som bara ledde mig djupare in i mig själv, övertygelsen om hur jag var mittpunkten, om hur jag och min smärta var det centrala, femton år och trygg på scenen men aldrig i sig själv. Sexton år och hjärtat föll i bitar på riktigt, små små små steg ut ur insidan och detaljer som varit små blev enorma, sjutton år och världen har fallit samman inte en men två gånger och jag blev vuxen mitt i spillrorna, vuxen i alla fall till hälften med insikten om att livet inte kommer bli som jag ville, sviken så som inte många hunnit bli innan sin artonårsdag men starkare ändå för jag klarar mig, hela tiden klarar jag mig. Bytte sorgen mot hud ibland, valde flykt bakom stängda ögonlock, grät i iskalla trappuppgångar, godtog välvilligt mjuk förnedring för en annan anledning till att gråta, hela tiden genomskådad. Jag vet vem du är. För du är jag. Hela tiden är den här flickan, den här kvinnan, det här barnet, hela tiden är det jag. Det är mina handlingar, mina ord, och inget inget kan jag ta tillbaka, ångra, eller göra om, bara spela upp det tusen gånger om och minnas tänka att om jag bara, säga om om om om om och leta mellan mellanrummen, mellan åren, mellan fingertopparnas nätverk, tänka framåt och somna om för att sedan vakna igen. Människor är mardrömmar lika ofta som dom är helgon. Jag tror på tillfälligheter och jag tror på att växa, du är min tillfällighet, min slump, och jag tror på dig så som jag tror på att andas är att leva är att ständigt fortsätta orka.