Was I ever enough?

Jag undrar när man egentligen blir stor? Jag följer samma mönster som jag gjorde när jag var liten, grät i pappas famn ikväll, istället för att snyta mig i hans tröjärm som när jag var mindre, var istället hans tröja fläckig av mascara, det är visst så det ser ut när ung kvinna 17 vägrar att bli vuxen.

Jag börjar erkänna för mig själv nu... Mer än innan i alla fall att mamma håller på att försvinna från mig, och återigen, ingen, ingen som inte upplevt det, kan föreställa sig känslan av att känna sig så sviken, så lurad. Alla dessa lögner, allt man hoppats, allt man sett fram emot, drömt om, velat göra, allting går i kras för människan man planerat allt med strejkar, går i ide och vägrar komma fram.

Idag finns inte min mamma och det är så otroligt skrämmande, lika skrämmande som att hon inte svarar i telefon, inte ens har hört av sig trots att jag egentligen ska bo där i helgen, självklart vill jag inte det men hon vet inte ens om att jag inte tänker komma, och ändå går hon bara under jorden och försvinner.

Jag är så ARG, man känner sig så utelämnad, jag är ju hennes dotter, när slutade det räcka?

Smörgåstårta

Smörgåstårtan står på bordet nu
den är om möjligt ännu mer -94 än den var i kartongen.

Det är räkor på, räkor är mer okej än rostbiff,
rostbiff är sjukt mycket begravning, räkor är mer 60-årskalas.

Alltså smörgåstårtan matchar verkligen inte vårt matrum,
smörgåstårta på ett bord är som högklackat till bävernylonoverall; Svårburet.

Shi den!

60 minuter kvar,
sedan kommer släkten att knacka på dörren och ingenting kommer längre vara vad det en gång varit. Smörgåstårtan kommer komma fram och fläcka ner den sydafrikanska duken. Man måste sitta där och låtsas tycka om den satans smörgåstårtan samtidigt som brödet i kombination med majonäsen bara växer i munnen och man sköljer ner den med fruktsoda och önskar sig bort till en mozarella&pesto-baguette med chailatte. Livet alltså, vilken jävla nit.
Pensionärsskratt i öronen från två olika håll - förresten, har jag berättat om den gången släkten var här och det skulle ätas tacos och till det drickas tequila-shots? Antar att jag inte gjort det, i alla fall, till tequilan stod det framme en hink med krossad is. Farfar är en köttochpotatis kind of guy och trodde att den krossade isen hörde hemma på tortillan.

Ny dokusåpa lanseras

Jag tror att bloggen sakta men säkert börjar att vakna till liv igen, så gör er redo för ännu en följetong, kanske inte i samma klass som dagisdagboken, men ändå något att följa med spänning. Härmed påbörjar jag lanseringen av Dokusåpan: The renovering.
Vårt ena badrum ska totalrenoveras med pappa som renoveringschef och projektledare, det ska kaklas och en jacuzzi ska installeras. Vi kommer att vara fyra ladies och en man på två kvadratmeter toalett på övervåningen. Alla relationer och allt man tidigare tagit för givet kommer att ifrågasättas: Hur mycket är familjekärleken värd när vi bara har en toalett att dela på, och hur kommer pappa att klara av renoveringen?

Svaren får ni i Backseat Love med start på onsdag. Håll i er.

Så ska det bli

"just where we met eachother last time
like one year ago from now,
like one year out of waiting
could have been a good winter
but you never did arrive
the spring was nice
but I missed your eyes
now summer's here again"

Nivån

Det är så ironiskt för hade jag bara haft tid så hade jag brutit ihop för längesedan. Sammanbrottet lär väl komma lagom till jullovet. Innan dess ska jag bara handla julklappar, ha premiär och spela sju föreställningar, klara av skolan och klara av att jobba.
Jag orkar ingenting. Ta hand om mig.

Rapport 1

Läget är inte så bra för tillfället. Det är en kombination av stress, sömnlöshet och ett krossat hjärta som när det kommer i kontakt med min huds totala avsaknad av beröring resulterar i något mindre bra.

Det är fult att ljuga. Jag mår inte bra just nu.

Det är så dumt att hoppas för mattan rycks ändå undan och man faller och känner sig som en idiot till sist i vilket fall. Min mamma borde vara vuxen, men hon är ett barn. Och hon förstör mig. Hon svarar inte ens i telefon. Vaknade halv tre kallsvettig och trodde hon var död. Ringde henne och fick inget svar. Grät mig till sömns. Halv åtta på morgonen ringer hon mig, grätfärdig och ber om ursäkt, säger att hon inte vet vad hon håller på med. Att det ju är jag som är det enda som är värt något. Jag har inget att säga tänker jag, säger till henne att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Lägger på luren.