Det känns som att hjärtat blivit för stort för kroppen inte på det romantiska sättet inte på det hjärtliga sättet utan som i att om jag inte säger till mig själv att andas så sitter jag och håller andan och hjärtat slår långsammare än vanligt. Tusen fragment, sekunder som tar plats framför ögonen och jag väljer det inte själv eller så gör jag det men jag ser det framför mig trots att jag inte vill. Och det är hennes nästan avsvimmade kropp och jag som slår henne, inte med öppen hand utan knutna nävar, bankandes skrikande frenetiskt och det skrämmer mig att det där är jag. Det krockar med det som är nutid för i nutiden står jag i badrummet i en ny lägenhet i ett nytt hem och sjunger hooked on a feeling samtidigt som jag tar på brun glittrig ögonskugga, samtidigt som jag är på väg ut och hon sitter i köket och röker och jag rusar mellan badrum mobil och middagsbordet, hooked hooked hooked on a feeling på hjärnan hela tiden. Låtsasliv för det är så jag egentligen vill leva men sen vidare hem till vardagen till det som är hemma nu och det känns som att jag står utanför min kropp när jag tuggar pasta och nickar åt ingenting. Alldeles flytande alldeles för lätt det går alldeles för snabbt, tiden alltså, jag hinner inte med vill inte vara med om det är sådana här minnen jag ska ha med mig. Att försöka förklara för någon som slutat att tro hur ont man har är nästintill omöjligt, att istället för att se en sjukdom se någon som inte älskar tillräckligt, att slå för att förklara smärtan som bryter ner en, att skrika ut frustrationen över stängda dörrar brutna löften samtidigt som man slänger videoband och fjärrkontroller, att få någons spritandedräkt i ansiktet, att se hennes ögon när hon säger ser du vad du har gjort och visar mig blåmärken, att bara känna skuld och skam och samtidigt stolthet samtidigt som man ska ha ryggrad styrka mod och prestera samtidigt som jag ska vara så mycket människa jag kan för dom jag älskar, samtidigt som jag ska vara felfri älskvärd underbar fantastisk ska jag vara dåtid och ångest och bärandes på känslan av att bära på den del av mig själv som aldrig kommer orka ända fram.