Löften

Jag ska lova några saker också. 2012 ska inte få sparka skiten ur mig som 2011 gjorde. Jag vet inte om jag kommer att sluta röka eller börja träna för livet handlar om så mycket viktigare saker än så. Här är vad jag lovar: jag lova att börja skriva mer igen. Jag lovar att sluta kämpa emot min familj. Jag lovar att fortsätta vara en bra vän. Jag lovar att använda "when people show you who they are, believe them the first time" som ett jävla mantra. Jag lovar att ta det jag vill ha och skita i stolthet och prestige. Jag lovar att fortsätta prioritera empati och kärlek över allt annat. Jag lovar att jag ska vara mitt bästa jag. Och klippa topparna oftare. Detta skatbo känns nämligen sådär att ta med sig in i det nya året.

Slow down you crazy child

Så går ännu ett år. Nyårsafton är jobbigt på det viset. Något som markerar att 365 dagar har passerat och att allt är annorlunda men ändå precis likadant. Det har varit ett svårt år men jag står kvar. Mycket har blivit fel men jag har gjort så gott jag kan. Jag har varit förälskad. Jag har jobbat mer än någonsin. Jag har skrikit, betett mig illa, gjort bort mig, gråtit av ångest och tänkt att aldrig mer ska jag känna så här. Må så här. Bara för att gå tillbaka till samma famn igen. Jag har undrat var sommaren tagit vägen, legat på gräset vid klaffbron med hans hand i min och undrat varför det gjort så ont. Jag har blivit så fruktansvärt sårad, sett hösten komma, slitit ut ännu ett par svarta jeans och träffat någon ny. Precis som sommaren kom heller aldrig vintern utan detta konstanta mellanläge av någonting har gjort allting lite lättare. Förra nyårsafton grät jag mig till sömns med telefonen i handen. I år var jag lycklig. Jag är så älskad och så lyckligt lottad. Allt jag behöver har jag nära mig. Det ofattbara i det.

Utan dig; allting dör här inne

Ett år har gått och allt jag har kvar är resterna av det som exploderade en regnig kväll i augusti. Det kändes som om hela jag gick i bitar i det där köket. Jag gick i bitar för att sedan plötsligt sättas ihop. Och så nu. Trehundrasextiofem dagar och betydligt färre lyckliga ögonblick. Visst gör det ont i dig också? Det måste det göra. Insikten om att fyra årstider har passerat. Att hösten kommit och gått och kommit tillbaka igen. Att vi står kvar här. Fastklamrade i en känsla som var stor en gång men är liten nu. Klockan tickar. Sekundvisaren går så oroväckande snabbt. Det blir jul. Nyårsafton. Min födelsedag. I bakgrunden hela tiden du. Hela tiden du och mitt hår som du tvinnar mellan dina fingrar som om tiden står stilla. Tiden står inte stilla. Jag förstår det nu.

Needles and pins

Små små hugg. Vågor av kortvarig, intensiv, instinktiv smärta. Två snabba andetag. Jag gråter i alla fall inte längre. Aldrig mer för dig.

Lösryckta tankar

1. Jag har världens bästa pappa.

2. Chathistoriken på Facebook har förstört mitt liv.

3. Jag jobbar för tillfället med precis det jag vill och klagar? Det är helt sjukt och måste upphöra genast.

Måste erkänna en sak

Det senaste jag googlade var detta: Simon Camden.

Älskar seventh heaven.

Jag älskar bröllop

“First, a word.

This is a celebration. This is not a sit on your hands, wait for it to be over, wondering what the readings mean wedding. This is a stand up and cheer wedding. This is a clap your hand joyous wedding. This is a day that you are a part of because you are awesome people and this is an awesome couple. and we’re to hoot and holler about that. So please feel free to be as joyful and raucous as you’d like. in fact, it is encouraged.

That being said, a thank you is in order. Thank you for being here. Thank you for the miles you have traveled and for making the choice to come today to celebrate. To support.

To love.

Your presence here is not taken lightly. You were invited to bear witness to this day because you are an integral part of this story. You are family, you are friends. You were there in those first months. You saw the glimmer. The spark in their eyes as they spoke of the other. “this is the one” they said. And over a glass of wine. Or on a cross country phone call. Or an email from a world away. You said “yes. And I couldn’t be happier for you.”

http://jonaspeterson.com/wedding/wedding-nick-surya-basalt-colorado/

Vem visste att det skulle göra såhär ont att förlora något man aldrig haft.

Jag lade på luren och i samma ögonblick insåg jag att sommaren är här igen och att allt slutade precis där det började. En flaska vin senare gjorde det fortfarande ont. När jag tänker på hur väl mina fingertoppar passar i gropen mellan dina revben så hugger det. Och ändå. Jag varken kan eller vill vara med dig längre.