Så ja, jag älskar dig. Outtröttligt. Oavbrutet. Hela tiden.

Does she love you? by Pasha Malla

Question: How do I know if a girl loves me or not?

Answer: If she knows what song is coming next on the mix CD you made her: She loves you.

If she hides your shoes when you’re late for work, and from a supine position on the couch plays “Hot/Cold,” and, finally, after 15 minutes of you ignoring her screaming, “Boiling! Burning up!” every time you stalk angrily by the dishwasher, gets up, flips it open to reveal the shoes, sitting there among the plates, and hands them over with a kiss and a giggle, and then laughs some more as you tie your laces in a silent rage: She loves you.

If she calls you at work that day to ask, “How are those shoes working out?”: She loves you.

If when you get home you try to hide something of hers, she finds it immediately, shaking her head, and when she pulls whatever it is—oven mitts or stretch pants—from behind the couch, she looks at you and without any attempt to hide her pity, says, “I love you”: She loves you.

If she puts up with an entire Stars of the Lid album on a long-distance road trip: She loves you.

If she dances with your friends: She loves you.

If she’s a zombie: She loves you, but only for your brains.

If she says, “I love you” on the roller coaster, right after you’ve puked down your shirt: She loves you.

If you go to a karaoke bar with friends and do a duet of “Endless Love,” and she insists on doing the Lionel Richie part if only so she can really belt out a big “Ooh whoa” near the end, and when you’re done she announces you to the crowd as “Miss Diana Ross, everybody,” and then gives you a high-five: She loves you.

If she plays pointedly with strangers’ babies at the park, intermittently looking over to you with an expression that says, “See?”: She loves you.

If her parents love you: She loves you, probably.

If her parents hate you: She might love you, too.

If she ever says the words, “I hate you”: She loves you. Or she did at one point, anyway.

If she loves you, if she really loves you, you’ll know it. If you can wake up to her staring at you and it’s not even mildly creepy, if you catch her smelling the shoulder of the hooded sweatshirt you lent her for an autumn walk at the beach, if she makes you a pancake in the shape of a shark, if she calls you drunkenly at four in the morning “to talk,” if she laughs at your jokes when they’re funny and makes fun of you when they’re not, if she keeps her fridge stocked with Guinness tallboys for when you come over, if she tells you how she wishes she were closer to her sister and that her dad makes her sad: She loves you, of course she loves you.

P

Jag hade velat veta att sista gången var sista gången så att jag hade kunnat andas ut alla frågetecken, kyssa dina bortglömda leder, fånga upp mina egna drömmar längs sömmarna, memorera känslan av hur du kommer in i mig. Mina händer är inte tomma men ändå har jag ingenting kvar. Bara lamslagna sirener som ju varnat för just det här; att bli lämnad av något man ändå ska lämna, knappt välkända vägar men stigar man börjat trivas i.

Vi känner inte varandra men ändå känner jag dig, ditt rum, ditt piano och ditt eviga tedrickande. Vet att du föredrar mac framför pc och att jag älskar dina armar och din småkonstiga countrymusik. Du känner inte mig men du gillar mig, du vet inget om mig men anar att du skulle kunna tycka om mig, i alla fall mina cigaretter och min stelhet när du kommer för nära.

Vi är unga men vuxna och ändå så långt ifrån det där som alla vill ha. Men du har lärt mig något. Om människor och mig själv och brister jag kanske trots allt inte har. Och jag kommer att komma ihåg din rygg och din omvända karlavagn, ditt grepp om min kropp. Alla pussar på min hals och varje morgon mot din nacke innan den tiden på dygnet blev för svår.

Du säger att du behöver bygga på något och jag tror på dig. Tror på din möjlighet att göra exakt vad du vill, bli vad du vill, må som du vill. Jag tror på livet och det faktum att vi för det framåt med egna steg, att vi fångar våra drömmar med öppna händer - låter dem vara fria.

Imorgon när fåglarna tystnat ska jag tänka på juice och avocado, på sönderslumrade lakan och eftertänksamhet som halkat efter, verklighet som hinner ikapp och inte passar ihop med vår vardag. Ibland blir ett plus ett inte två, istället kanske lika med födelsemärken, tecken, tillfälligheter och plötsliga stjärnfall; korta, intensiva, rätt i stunden, men opraktiska, olämpliga och ibland bara vackra men inte perfekta. Som jag. Som du. Som livet och de speglar man möter och upptäcker sig själv i.

Fjärde maj fast för längesedan

Vi letar båda efter någon att fylla dagarna med, någon som kan ljuda fram de tysta andetagen, någon som håller våra tomma händer när hjärtat slår exakt såhär fort. Och jag inser långsamt, underbart långsamt - att alla ord har smakat som du på sistonde. Så jag tänker på alla skepp vi sänkt, alla möjligheter som du och inte jag bara struntat i och jag vet att närmre än vad vi är nu blir vi aldrig. Tidvattnet drar sig tillbaka, solen går i moln, alla färger mattas av, precis som vi alltid gör. Det är som att vara samma årstid i olika världsdelar, vi blommar aldrig samtidigt men krockar ibland, smälter ihop enbart för att splittras.

För jag är din vinter, din nivåskillnad, den som greppar dig, skakar dig, tröstar dig. Den du älskat en gång men aldrig igen. Du är min vår, min mörkaste hemlighet, den som fyller mig, förgyller mig, lyfter mig. Den jag förträngt gång på gång. Vi kommer aldrig längre än såhär, börjar om och slutar på samma plats, med samma kvävda andetag mot samma rodnande hals, samma händer mot samma kropp, samma lågmälda viskningar mot samma ånger. Jag har upplevt de här nätterna förut, där första och sista dansen alltid är din. De här nätterna där ingenting är mitt.

Du säger samma saker om och om igen. Viskar dom. Din omvända karlavagn mot mitt bröst. Så många nätter så meningslösa när jag jämför med det här. Onödig tid spenderad på hälften av vad jag är värd. Alla dessa människor jag flytt in i. Som flytt in i mig. Vill ligga bredvid stjärnbilder med sammanflätade fingrar och näsborrar inborrade i min nacke. Nylästa skulderblad och en eld som bara vilar. Aldrig brinner ut. Våren sätter mig i perspektiv, tankebanor byter riktning, hjärtan öppnar sig. Himlavalv. Skrynkliga lakan. Ingenting gömt i mellanrummen.

Uppsala

Jag är i en ny stad, en ny stad med nya vägar - vägar utan lika många namn som dom hade hemma. Jag ser inte samma besvikelser, bärs inte upp av samma kantstötta stöttestenar som jag gjorde så många mil bort. Jag är ensam, men stark, och jag mår bra. Jag längtar hem, och jag längtar efter er, och jag längtar framåt, uppåt, ser inte bakåt, allt är nytt, jag är ny men ändå precis densamma. Jag är en på nio miljarder och jag vet att det är sant för det var du som sa det. Det här är inte att börja om, inte heller att avsluta, det här är att fortsätta, att vakna, öppna ögonen, att våga igen, orka igen, lite till, varje dag för min egen skull, för alla jag älskar, för allt vi vill och drömmer om, för allt outtalat oförlåtet som i detta föränderliga nu är uttalat och förlåtet. För alla klippor som blev till sand, för all eld som blev till aska; vi bygger sandslott igen, brinner igen. Inte bara för varandra.

Det slår mig hur tiden bara går och går, hur jag står still medan allt annat rör sig i en helt annan fart, hur jag aldrig ser nuet, aldrig slappnar av, har hela tiden lite för arga hjärtslag. För jag är arg. Jag är till och med rasande. På mig själv och på människor och på hjärtan jag krossat och hjärtan som krossat mig. Ingenting är förlåtet. Och därför går jag inte vidare, vill, men kan inte. Vet inte. Vet inte hur.

Det är vinter nu

Du målar min ryggtavla med flinka fingrar
samma fingertoppar du använder för att smeka någon annan
jag har en oro i kroppen, en puls som rusar genom mina vener
känslan av dubbla hjärtslag innebär inte att man känner mer
bara mindre.

Jag är så naken inför dig, så desperat sökande efter flykt
tystar min ångest med dina kyssar
och på din rygg kan jag riva ut min sorg
mina läppar skriker stumt efter all förlorad värdighet
jag gömt i dina kläder.

Så jag står där på ditt golv med hjärtat utanpå min kropp
vi är tysta medan du smeker upp mina knappar
dina andetag mot min mage.

Du måste förstå
att jag galopperar trots att jag står stilla
det är mitt sätt att göra mig fri;
att springa in i dig.