Det blir så svårt att ta mig själv och mina konstiga nycker på allvar när solen skiner. Jag behöver ljus för att vara glad. Har en panorastämpel på handen och betydligt lägre mobilsaldo. Börjar tröttna på att vara sjutton. Vill vara mer. Jag får väldigt mycket fina kommentarer här på bloggen, snälla mail och sådana saker. 99% skriver hur duktig jag är för att vara sjutton. Jag vet inte om det är en komplimang. Det betyder ju att jag i jämförelse med någon äldre person inte är särskilt duktig. Det blir motsägelsefullt. Att vara sjutton år är en enda stor paradox.

Ibland känner jag mig gammal. Igår var jag liten. I en gränd med en mobiltelefon i handen och tutande signaler och en osäkerhet och jag förstår inte om han och jag kom fram till något alls. Sedan var det min rygg mot en tegelvägg och Maria som försökte övertyga mig medan jag försökte övertyga henne om varandras förträfflighet. Jag vinglade lite, svag i knäna av insikten av att jag verkligen inte lever som jag lär. Varför tycker man inte att man är vacker och underbar för. Jag vet att jag är det precis som alla andra. Jag vet det. Men jag vet det inte.

Trots kvällar och nätter då man tvivlar på allt så blir det ju ändå morgon igen. Det är väl det enda man egentligen alltid kan vara säker på. Det tar aldrig slut och en dag blir det väl bättre, om jag skrev en bok skulle i alla fall det vara vad man kunde läsa mellan raderna. Små små bokstäver i storlek 8 som under meningarna berättar om något annat, något större än orden i storlek 12.