Äsch

Återigen känslan av att allting står still. Jag vet inte hur jag ska handskas med allt det här. Förlorar henne en gång till med start fredag. Förlorar i en i och för sig positiv bemärkelse. Jag kommer alltid att vara så fruktansvärt arg över vad det här har gjort med mig. Vad det har gjort med henne. Vad det har gjort med oss. Hon var min trygghet, mitt allt. Hon hade alltid alla svar och hade hon inte det så hade hon alltid något annat. Tilltro, tröst, vad fan som helst. Jag hatar hur jag inte kan använda nutid när jag beskriver hur bra hon är.. var. Jag hatar hur det här har förändrat mig. Hur jag har kommit att bli likgiltig. Hur jag på frågan "hur är det med henne?" bara svarar "okej", för att jag inte ens orkar bry mig längre. Det handlar om att bli sviken så många gånger att det kvittar hur mycket man älskar för till sist finns det inga tårar kvar, eller ens någon lust att gråta. Jag måste sitta ensam och vänta på ett bevis på att hon tänker bli vuxen och sluta fly ifrån mig, har slutat vilja rädda henne. Jag har velat att den där dagen ska komma så länge men nu när den är här vill jag att den ska försvinna. Med henne borta finns det bara jag kvar. Och jag är inget särskilt roligt sällskap. Jag kommer inte ens att kunna ringa henne. Förr ringde jag alltid henne när jag vaknade rädd, rastlös, eller när jag inte kunde somna alls. Det har jag inte gjort på flera månader. Jag vill ha henne tillbaka, men jag vill inte att hon ska åka bort. Vill inte att jag ska behöva förändra mitt liv och anpassa det efter henne en gång till. Jag vet att jag är lyckligt lottad, så många som är i samma situation som jag, fast värre, där personen i fråga vägrar att söka hjälp. Om man kunde spola tillbaka ett par år skulle jag göra det, njuta av att ha henne frisk nära mig igen. Kanske får jag det om ett par år. Jag kommer att vara så jävla ensam under tiden.