Sång och min morfar

Det där med att ha en vacker sångröst är så himla kvinnligt, jag har alltid varit så avundsjuk på alla som kan sjunga fint. Man står där bredvid dom när dom slungar iväg sopranstämmor till höger och vänster medan man själv känner sig som en brölande tjur. Jag känner mig som en brölande tjur rätt ofta. Sjukt störigt. Men varför sträva efter att vara kvinnlig hela tiden? Manligt är det nya kvinnligt. Det är därför brudar knullar så mycket mer nowadays. Plus att vi använder byxor. Höhö.

En som inte har en fin sångröst är min morfar. När han var liten pojke i shorts och knästrumpor och gick i folkskolan, så skulle eleverna och lärarna sätta upp ett vårspel. Min morfar sjöng så jävla dåligt att han fick spela snödriva istället för att sjunga. Hans five minutes of fame bestod av att ligga under ett vitt lakan medan hans lärarinna hällde vatten på honom. Därefter fick han krypa av scenen. Det var ju egentligen en rätt bärande roll, hade inte han krupit undan aka hade inte snön smält bort, så hade ju aldrig våren kommit.

Året därefter var det dags för vårspel igen, han fick en ny chans men även vid denna uppsjungning fick han musiklärarinnan att vilja dö. Han fick dock en lite större roll än förra året. Han fick iklädd lärarinnas pälshatt och med videkvistar fasttejpade på kroppen recitera sov du lilla videung. Familjen var stolt.