Tal till svenskan, tema: Har du tid?

Carpe Diem betyder fånga dagen, jag brukar skratta åt det uttrycket för vem fan har tid att gå runt och fånga dagen hela jävla tiden?
Uttrycket är latin och ska tolkas som att man ska ta vara på dagen och njuta av den, för man kan aldrig lita på att morgondagen är vad man förväntar sig att den ska vara.

Jag gick in på Internet och sökte på Carpe Diem på Google. En av dom första träffarna handlade om råd i karriären. Rubriken var så här: Carpe Diem – Utnyttja din arbetsdag bättre. Sidan gav olika tips på hur man skulle hantera stressen som ett krävande arbete innebär. Jag undrar om organisering av filofaxen och dagsplaneringar var vad den romerske poeten Horatius menade när uttrycket Carpe diem myntades.

I böcker, poesi och filmer möter vi ständigt människor som lever efter Carpe Diem! Dom som verkligen förstått orginalbetydelsen. Det är alltid exotiskt vackra, intelligenta människor som gör vad dom har lust att göra, aldrig vad dom måste, de äter middag med tända ljus mitt i veckan, eller så rider dom barbacka över ett fält på en vildhäst dom nyss tämjt.
Att fånga dagen har blivit något man eftersträvar. Människor som inte låter sig påverkas av andra och andras önskningar är människor man beundrar. I alla fall tills man upptäcker att spontanitet inte betalar mat eller kläder, och att det vore praktiskt att ha betalat elräkningen istället för att köpa den där tvåvåningspopcornmaskinen.

Sedan har vi dom som får stå och skämmas istället. Dom som arbetat hårt ända från dag ett, dom som stressar sig igenom vardagen med en mobiltelefon klistrad vid örat, dom som har videokonferens på bussen och har kvalitetstid med barnen som en punkt på agendan, dom som har en förmögenhet på banken dom aldrig kan spendera eftersom tiden inte räcker till. Dom människor som när dom ligger för döden undrar var dagarna tog vägen. Människor som undrar varför dom inte minns några ansikten på de människor de träffade som unga, undrar varför dom inte minns några namn eller utekvällar. Dom som undrar varför dom bara minns ett kontor och byxor med pressveck.

Om man tittar på de två kategorierna är det lätt att se vilka människor det är man oftast möter i sin vardag. Vi har blivit så besatta av att bli framgångsrika och har gått på hetsen om att man måste bli någon annan än sig själv för att duga. Vi är inte personer längre, vi är vad vi presterar. Det har gjort att vi har glömt bort hur man gör när man stannar upp och faktiskt ser sig omkring.

Hur ofta hör man inte meningar som: Jag hade velat om jag bara haft tid, åh jag vill verkligen men jag hinner inte. Det är lite körigt nu men vi kan väl se om vi hinner i nästa vecka?
Hur ofta har man inte undvikit blicken från en av individuell människohjälps volontärarbetare när man går på stan bara för att man inte har tid att stanna. Dom kastar ut frågan till nästan alla som går förbi: Ursäkta har du tid en stund? Nej det har jag inte.

Med den inställningen vi har till livet, har Carpe Diem blivit något som vi bara drömmer om. Det är få som skrattar hånfullt åt de spontana karaktärerna i filmerna, de flesta suckar istället längtansfullt och drömmer sig bort till en vardag med frukost i sängen och faktiska samtal med sin familj. Samtal som inte är det obligatoriska samtalet vid middagen klockan sex, middagen som för övrigt står för de sammanlagda 20 minuter man träffas per dag. Man skålar i mellanmjölk och tuggar snabbmakaroner och falukorv innan man säger ”Så hur var er dag?”

Men när vi möter existerande människor som tagit till sig den inställningen som Carpe Diem står för blir vi livrädda. Vi frågar ”Vad har du planerat för sommaren då?” Och dom svarar, jaaa, kanske ska tågluffa jorden runt”. Insikten om att man själv planerat charter med alla aktiviteter färdigplanerade lamslår en. Den härliga veckan på mallis blir En Fjantig Jävla Paketresa. På utsidan skrattar vi då lite nedlåtande och säger något i stil med: ”Har du förbokat hotellrum då? Det blir ju så osäkert annars” och rusar sedan hem, skakade ändå in i ryggmärgen av skam för att inte även vi vet hur man gör när man tar sig tid att ta dagen som den kommer.

Allt handlar om prioritering. Är tiden värd att offra för att andras bild av mig ska matcha min egen föreställning om vad jag bör vara, eller är tiden min att göra vad jag vill med?
Det är dags att vi börjar fråga oss själva redan nu: Har jag tid att fånga dagen?