Årstider
Mitt inre knyter sig. Och jag är så medveten om hur jag tjatar. Men hur kan jag låta bli, hur kan jag inte prata om dig, tänka på dig, när minnet av hur du känns gör mig varm, kall, stel, ställd. Hur kan det finnas någon annan när ingen annan rört mig in i märgen såhär. Jag blir lera i dina händer. Formbar och mjuk av fingertoppar längs min hals. Hur du långsamt följer linjen som slutar i gropen där bröstkorgen låter revbenen ta vid. Jag slår ut under dina händer varje gång. Och det blir vår.
Plötsligt blommar det mellan hjärna och hjärta och det känns så fullständigt omöjligt att tänka klart. I mina sämsta stunder kan jag se din hud framför mig. I mina bästa alla dina fel. Dagarna däremellan fylls av menlös saknad. Stillheten utan ditt rastlösa sinne. Tystnaden som är tystare när jag lyssnar efter den där rösten som ber mig komma närmre. Du kännetecknas av dina ytterligheter och spegelvänder ständigt mina förväntningar. Kollisionen mellan våra ögonblick resulterar i mållös drivved. Jag är så chanslös i solen.
Plötsligt blommar det mellan hjärna och hjärta och det känns så fullständigt omöjligt att tänka klart. I mina sämsta stunder kan jag se din hud framför mig. I mina bästa alla dina fel. Dagarna däremellan fylls av menlös saknad. Stillheten utan ditt rastlösa sinne. Tystnaden som är tystare när jag lyssnar efter den där rösten som ber mig komma närmre. Du kännetecknas av dina ytterligheter och spegelvänder ständigt mina förväntningar. Kollisionen mellan våra ögonblick resulterar i mållös drivved. Jag är så chanslös i solen.
1 Comments:
Oh, så fint
Skicka en kommentar
<< Home