Slutligen i augusti

Han är droppen som får allt allt allt att rinna över, en ständig tsunami som dränker mig, sänker mig, förargar mig, släcker min sista låga för att senare trotsigt blåsa liv i den i mitt öra, biter sig fast i min axel bara för att i nästa stund blända mig med sin rygg.
Det känns som att vara hav i en storm, lika planlöst upprört, lika vildsint oändligt. Och fast att jag bestämt mig för att ge upp ser jag honom ändå som jag gjorde första gången, sjömilda ögon, solbrun hud och den påtagliga sorg han ännu inte lyckats gömma.
I dessa oceaner av oväder har allt klarnat, och jag tänker att trots att det känns som första gången, trots hud, trots händer som smälter mig och hans sätt att få mig att vackla är han borta. Vill jag att han ska vara borta. Kvar bara bilder av en man och av år som gått. År som jag med tid kommer att kunna minnas som en enda lång lycklig dag för längesedan. Och om han någon gång skulle undra kan jag säga att jag älskar honom kanske mindre än jag gjorde förut. Men fortfarande mer än han någonsin kan ana.