Det är någonting i luften som skapar humörsvängningar och jag hittar inte riktigt min plats i mitt eget liv. Ser alltid bakåt eller framåt, ser inte nu lika ofta som jag borde för när jag väl gör det hoppar hjärtat över ett slag och det slår mig värre än våld hur bra det mesta egentligen är. Det är något som saknas, har ett tomrum där det inte borde finnas något och letar hela tiden efter något som kan fylla det, uppfylla mig. Fingrarna nära att slå sifferkombinationen som lindrar likgiltigheten i alla fall för ett par timmar men som sedan bara skapar vulkanutbrott inuti. Behöver något som gör mig mindre tom, som lämnar kvar mindre tid för självrannsakan och navelskåderi, desto djupare man bläddrar genom sidorna hittar man alltid mer att inte tycka om. Skulderbladen redan fulltecknade, bokstäver och punkter att själv fylla i. Rangordna. Varje gång någon blir speciell kommer rädslan och jag blir rädd för jag vet att en dag kommer han att sluta se på mig med sina ögon och se mig genom mina. Jag tänkte en gång att det vore bra att läsa lite mer mellan raderna, har nog sönderläst mina mellanrum. Finns inte mer kvar att inte tycka om. Eliminerar. Kvar finns tomheten. Man kan inte blunda för vad man vet, därför är insikt det som skrämmer mig mest.