Fan

Det känns litegrann som att gå sönder en gång till. Det finns liksom ingenting konkret att ta på och det blir ju inte bättre heller. Den här overklighetskänslan, att vilja krypa ur sin egen hud men samtidigt inte känna att jag finns i min egen kropp. Så trött på det här jävla barndomsbagaget jag bär runt på, det gör mig inte spännande eller intressant på något sätt, bara likgiltig och trött. Lika mycket som jag vill hitta någon jag ser något i vill jag att någon ska se något i mig.