Jag anade väl att det skulle bli såhär, att det skulle kännas exakt såhär tomt, exakt såhär avslutat oavslutat, exakt såhär förtvivlat oförsvarbart. För jag kan inte försvara mig, kan heller inte ångra fullt ut. Och det är nog det jag avskyr mest med mig själv just nu, att jag inte kan förmå mig att ångra allt. Att jag ber om förlåtelse kan nog verka som ett hån, men jag hoppas att hon kan. Jag visste att det skulle göra ont, att hjärtat skulle skrika sig hest. Att jag är den som sårar men också den som gråter, det känns så jävla fel. Att sitta på en perrong och storgråta är inget jag hade tänkt mig, inte heller att göra världshistoriens mest odiskreta entre på ett SJ-tåg (gråtandes med mobilen klistrad mot örat). Det är egentligen rätt olikt mig att faktiskt visa vad jag känner. När tåget bromsade in i Katrineholm hade jag slutat gråta. Ibland måste man väl acceptera att man måste följa vägarna som tar en hem. Även om jag fram tills nu alltid trott att hem är där ens hjärta är.