Allt handlar om svikna förtroende, bruta löften och öppna insparkade dörrar som aldrig stängs igen. Det är gener som spökar och jag ser alla tecken som talar om en framtid där alla vägar leder bakåt i tiden. Jag blir mer tom, mer ekande desto mer jag uppfylls av kriterierna som alltid varit hennes. Det går i arv, sättet att ärra möjligheterna. Om jag bara kunde klä mig i din andedräkt, stänga av ilskan och förlåta genetiken, om jag bara kunde garantera att aldrig falla så som hon.