Humdidumdidumle

Det står still i huvudet. Någon sorts skräckbild, lite som att se sin kropp utifrån samtidigt som den där kroppen dör. Alla maskiner som finns där för att hålla något som redan dött vid liv. Undrar hur länge vi kommer att fortsätta kämpa mot tiden. Som i en film, när den där linjen på monitorn slutar visa hjärtslagens jämna kurvor och istället visar en tunn rak linje och det lugnande bip bip bip övergår till ett långt utdraget kvidande. Som tinnitus för hjärtat. Jag hatar den där känslan av att känna sig så delaktig och i allra högsta grad levande men ändå så skild från verkligheten. Vi såg en bit ur en gammal filmad version av Romeo och Julia i skolan idag, det är Shakespeares fel att vi drömmer om världsomvälvande kärlek. Jag tror att han hittade på den själv. Eller så har vi helt enkelt för lite balkonger och släktfejder nu för tiden. Det enda som händer på balkonger är självmord och hashodlande, 2000-talet är inte särskilt romantiskt så att säga.