Det mesta är ångest just nu. Mitt historiaarbete är inte tillräckligt bra men jag orkar inte arbeta om det, och det ska lämnas in imorgon. Jag har pluggat för lite samhäll och det kommer märkas på provet på fredag. Hatar att känna mig såhär otillräcklig. Dagens bloggtema blir, mina damer och herrar, prestationsångest!

Min pappa är mannen bakom uttalande som "Ja men Linn, ett jobb för EU eller FN hade ju passat dig perfekt!" och "Att komma tvåa är bara att komma först av dem som kom sist!", är det konstigt att jag blivit som jag blivit?
Fast den här jävla ångesten drabbar i och för sig alla, är det bara jag eller är alla 80-talister jävligt ambitiösa? Alla är inställda på att bli något, FÖRVERKLIGA sig själva och hela den skiten. Man rycks med i hetsen, fast att man egentligen vore som lyckligast med ett enkelt kommunalt skitjobb och en gosig familj. Varför förraktar vi kärnfamiljen? Jag gillar fan kärnfamiljen, det beror kanske mest på att jag aldrig haft en.

Det är bra att sträva uppåt, framåt, vidare och alltid vilja mer och lite till, men det kan gå för långt också.