Det där med längtan (igen)

Klockan är över två nu, väckarklockan ringer om mindre än fem timmar. Jag sover alldeles för lite. Det är som om någon konstig form av stress och oro helt plötsligt flyttat in, axlarna uppdragna, spända. Illamående, huvudvärk. Ständigt känslan av att vara på väg någonstans, hela tiden ha något jag måste göra, få klart, fixa. Oro, så många jag vill orka fråga hur de mår, krama om, men frågorna kommer aldrig längre än att de fastnar någonstans mellan tungan och min överläpp. Får aldrig vingar. Andhämtningen hela tiden lite för snabb, som om jag nyss sprungit, som om jag letat efter något. Ensamheten smyger sig på även när jag är omringad av människor, av pickande ömhet och andetag. Min hud är oberörd, likaså mitt hjärta.