29:e februari

Jag hatar vita ark, ljudet av tysta tangenter och min egen brist på ord, som om det inget finns att säga; som om allt redan är sagt, gjort, förlöjligat. För det är så jag känner inför orden, inför mig själv, som om jag gjort bort mig för sista gången. Allt jag hör är lugnet som glider mellan fingrarna, faller i golvet bredvid mig, kan se det utifrån, som genom ett fönster, hur jag ligger där och väntar på att bli räddad. Som om det vore allt jag vill, bli befriad, omhändertagen, lagad, fast att jag redan är hel.

Till tonerna av en tonårstid av misslyckanden påminner jag mig själv dagligen om hur ett helt hjärtas välvilja ibland inte räcker till, jag orkar ändå inte ända fram. Varje timme, varje sekund, varje felaktigt val verkar handla om en längtan efter att vara värd att kämpa för.