Så här är det om och om igen

Det var som om mitt adrenalin inte dög. Pumpade inte in mig i dig. Det vore rätt otroligt med snö i juli, lika osannolikt som kärlek i februari. Man kan sätta eld på min hud, den doftar antänd fotogen. Håret luktar påtänd du, du, du, du, DU.

Och igår när jag gick hem i snön, gick jag emot alla fotspår. Gick förbi barndomsparken och försökte få mina fötter att passa i småttingsavtrycken. Ville gå bakåt i tiden, känna galonoverall och slippa all dieselolja. Jag var i ditt sovrum igår… men du var inte där, du var hos någon annan fast att din mun satt i mitt hår. Men barnen i backen, dom undrade nog mest vad jag gjorde där.

TROR DU ATT DU ÄGER MIG ELLER?

Vill sätta etikett på varenda känsla, varenda ton, men allt som slår ut är blomblad i munnen och det finns inget vett och ingen grund, ingen logik. Jag vet bara att jag vill känna din mun mot min och sen bara tystnad. Rusar vidare genom det som är Malmö, det som är min bas, min enda ståndpunkt, stormar vidare tillsammans med snön och det rinner adrenalin ur mina öron, men ändå når jag inte fram. Din dörr är två centimeter bort och jag sträcker ut handen men faller bort för DET VAR SOM OM MITT ADRENALIN INTE DÖG. Det fick mig inte att nå framåt bara bakåt och det var snö i munnen, inte tunga, och förvirringen var en knytnäve i ögat. Du slår ner mig gång på gång men jag reser mig bara upp igen för att få en spark i magen och fortsätta springa. Du slår ner mig för du är som diskmedel, så jävla dryg och jag vill ha dig naken här med mig, tysta dig med kåthet och få dig att glömma det som är omvärld och allt utom mig, för jag är fan det enda som är sant. Förstår du? Min hud är sanning, det är realism och är jag naken så är jag det enda facit, det enda svar du någonsin kommer få i hela ditt liv.