Våga Vägra Karriär

Satt och pratade med min pappa efter vi ätit middag idag. Vi började att prata om jobb och karriär, om 80-talister och ambitioner och stress. Ni vet, sådär, efter-middagen-prat. Det var svårt, nästintill smärtsamt att se in i hans ögon när han berättade hur gärna han ville bli arkitekt när han var yngre. Hur han ville arbeta med något där han fick skapa. Pappa är chef för något tjohejs som jag inte förstår och han knappt kan förklara, jag klarar inte av att se honom ledsen och frågade, "men det du gör nu, det trivs du väl med?"

Han vände sig bort när han svarade, såg ut genom fönstret, "Jo... Visst gör jag väl det."

Tanken på vuxenlivet gör mig så jävla rädd, så mycket man måste offra. Pappa målar och fotograferar aldrig längre. Han var riktigt duktig men "Linn, jag har helt enkelt inte tid längre". Det här med karriär, hur jävla viktigt kan det vara? Hellre ICAdress än von Furstenberg om det ska vara så här.